Klyschiga Mamman

Den här mamman har haft många adjektiv framför sin främsta titel. Jag har varit rädd stor del av min resa på morstigen. Jag har också varit modig,kaxig,uppstudsig och fylld av hopp. Känslorna har på något sätt definierat vilken slags mamma jag för stunden har varit.

När en som jag, blir mamma innan en blir vuxen definieras personligheten väldigt mycket av att vara just mamma. Jag vet inte så mycket annat.

Just nu jobbar jag mot att bli den avslappnade mamman, den som inte oroar sig och tar på sig allt för mycket. Det är allt annat än enkelt. Mitt motto för det här arbetslägret får vara: Livet är till 10 % det som faktiskt händer och 90 % hur vi väljer att hantera det. En klyscha från en populär psykolog. Den kändes rätt bra med tanke på allt som hänt den senaste tiden. Eller rättare sagt inte hänt-men allt som jag föreställt mig skulle kunna hända. Och det var mycket. Jobbiga saker. Helt i onödan.

Jag måste förhålla mig avslappnat vad gäller min lilla sparv-som straffar ut sig från arbetsmarknaden, som inte ställer upp på de krav som ställs. Som inte kan, som inte vill. Det är inte mitt ansvar. hon kommer inte att lära sig om jag alltid tar emot. Hennes toleransgränser sträcks inte ut om jag är där och håller emot. Så än en gång går jag emot min oro och förlitar mig på hennes förmågor, de styrkor som finns där. Det är inte på arbetsförmedlingen ens liv utvecklas, det är inte på praktik, i arbetsmarknadsåtgärder framgången bor. Hon är ämnad för något annat. Jag får förlita mig på det. Och på att alla de där sakerna jag beställt från universum snart blir tilldelade i enlighet med boken den nionde insikten.

😉

Nu vet vi säkert.

I går kväll hade jag kontakt med dottern. Nu vet jag säkert att hon genomfört aborten. Hon berättade om sina upplevelser och sina tankar om preventivmedel och abort. Kloka tjejan. Hon kände sig så lättad, när hon väl tagit beslutet var det inte svårt längre. En enorm lättnad sköljde över mig.

I samtal med maken (tack och lov för att vi kan prata!) resonerar vi kring mina tajta band till barnen. Jag anklagas ofta för att vara hönsig, morsig och ta på mig allt för mycket. Jag tänker att det i så många år varit min huvudsakliga uppgift, att kämpa för de här barnen-på så många arenor i livet och ibland med livet på sin spets. Det är nog inte så enkelt att bara kliva ur den rollen. Jag är enormt tacksam över att de också vänder sig till mig, direkt. Båda två. Jag är också väldigt tacksam över att han, maken, respekterar detta även om han inte förstår. Han kan tycka att jag inte behöver engagera mig så mycket, inte behöver oroa mig som jag gör. De är ju vuxna nu. Nåja, när hans barn är i den åldern får vi se hur han resonerar. Säger inte mer än så. Skönt att slippa behöva gå in i försvar och argumentera för sin sak iallafall. Vi har haft nog av sånt.

Lugnet efter oron

Vi pratar om berg- och dalbanan. Om hur vi ser på det här att samexistera med en person med kognitiva svårigheter, med andra sätt att se på verkligheten, andra sätt att hantera det som sker. Han säger, jag orkar inte mer. Jag håller det ifrån mig. Hon är ju vuxen nu, det är inte längre vårt ansvar. Men det är bara ett uttryck för en frustration, jag har lärt mig det nu. För när hon kommer går han henne till mötes. Kramar henne och gör det han alltid gör. Är generös, omtänksam. Han åker dit, kollar upp saker kring boendet, fixar och donar med tapeter, målarfärg och fuktspärrar. Det är på det sättet han kan vara med och bära, hjälpa, stötta och lära. Hon är nu en hejare på hemmafix!  På sätt och vis är det bra att vi är så olika, ser så olika på situationerna. Även om det också är jobbigt. Då blir stödet mer omfattande. Men det sliter- så det är skönt att vi nu kan pusta ut och hämta kraft inför nästa omgång.

Försiktigt optimistisk

Igår fick jag meddelande av dottern som skrev att hon nu gjort det. Abort. En enorm lättnad sköljde över mig, tills jag tänkte tanken: Det kanske inte stämmer, det kanske är ett sätt att ”få tyst” på mig. Sen när tiden gått förbi kan hon säga att aborten misslyckades eller vad som helst. Inte vet jag. Det får tiden utvisa. Men inatt har jag sovit och den sjufiliga tidigare så kaosartade motorvägen i huvudet är åter framkomlig och flyter på fint utan störningar. Men jag vågar ändå inte slappna av helt. Hur blev du så skeptisk säger maken. Hur blev banden mellan er två så starkt? Vi andra då? Du bara glömmer oss och fokuserar allt på henne. Älskade, ni klarar er-ni hamnar ju inte i sådana situationer, och har alla verktyg med er i händelse av nöd. Men hon har det inte. Och då bär det iväg, eller tar stopp.

Han kan inte förstå, och ibland önskar jag att jag inte heller gjorde det. Att jag inte var lika starkt bunden till henne. Men så är det, på gott och ont.

Jag vet dock att jag inte är ensam. Jag träffar ibland personer i mitt yrke, vuxna föräldrar som ibland har med sig sina egna föräldrar till olika situationer som hjälp. Det kan vara skolmöten, BUP eller Soc-möten. För mig är det inget konstigt alls. Oftast är det väldigt bra. Det är något jag ser att även jag kommer att göra. Att vara med och ”tolka” lyssna och förmedla eller bara se till att hon kommer till mötena, resten kanske hon fixar själv. Genom att göra det kan många hinder byggas bort. Så kan du inte hålla på hela livet säger folk i min närhet, mest min man. Han kan inte, hur gärna han än vill, förstå. Han tycker att det inte längre är mitt ansvar, hon är vuxen. Han glömmer lite bort att när det gäller den två år yngre dottern har jag inte alls den inställningen. Han är också förälder och det är nästan med lite spänd förväntan jag ser framemot de kommande tonåren, frigörelsen och revolten. Jag ska inte säga vad var det jag sa, men jag ska säga: Åh det här kan jag relatera till. 😉

Du rör dig framåt nu
du kräver noll betänketid
Och vi står bakom dig
trots att vi aldrig syns

(Ur Teambuilding av Jocke Berg)

Hopp och förtvivlan

Maktlösheten, alltid denna maktlöshet. Mina starka kontrollbehov gör mig sömnlös.

Besöket hos dottern under gårdagen blev långt. Vi var ute i vårsolen, pratade framtidsdrömmar, resor och spännande saker som bara ligger och väntar på att upptäckas. Systern som vid det läget inte visste något pratade om sina planer, om nytt boende, nytt jobb och nya äventyr i nytt land. Vi pratade om en långresa tillsammans, hela familjen. Vi kan göra det, till hösten. Vad säger ni? Ska vi börja planera för detta? Jag såg hur ljuset tändes i ögonen, hon pratade om ställen både hon och Killen vill se. Vad kul, det vill jag höra mer om sa jag.

Efter ett tag berättade hon ändå för sin syster om graviditeten. Hon berättade också att hon tänkt ringa och boka tid för abort, men det hade inte blivit av. På frågor hur hon tänker kring detta svarar hon bara, vet inte. Inte mottaglig för argument och hamnar direkt i försvar även om en fråga är helt öppen eller ickedömande. För hon vet ju var vi står i frågan, hon vet ju själv att det inte är ett optimalt läge.

Vi hade ett långt samtal om detta, där även systern bollade tankar med henne. Vad är det som är bra med det här frågade systern i ett försök att jobba med positiva tankar. Inget svar, inte ens ett vet inte. Systern försökte vara uppmuntrande men allt sådant slogs ner.

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan, för kanske kommer hon att göra abort. Tyvärr motarbetas hennes vilja till detta av killen. Killen som tycker att det ska bli roligt, kul att leka. Killen som inte orkar vara i samma rum som ett barn mer än 20 minuter, ”det krockar med hans ADHD”. Utgångsläget kunde sannerligen vara bättre. Men också sämre.

Jag kommer fortsätta prata med dem om detta, när de väljer att ta upp det. Vi ska prata med killen, på allvar i helgen. Även om det inte gör någon skillnad är det viktigt att ha gjort det.

Jag måste jobba med att släppa kontrollen. Gå ur katastroftänket. Jag måste också ta hand om mig, jag är inte frisk. Mitt fysiska tillstånd måste bli bättre och det blir det inte under dessa omständigheter så jag behöver koppla bort det här. Och hon behöver få veta att jag inte kan vara där för henne på samma sätt som innan. Min man och hennes syster ska prata med henne om det, jag har förskonat henne, inte visat eller pratat med henne om min hälsa. Hon vet att jag är sjukskriven men har kanske inte fått hela berättelsen kring detta. Hon behöver få det. Jag har alltid varit ett telefonsamtal bort, alltid släppt allt. Så kommer det inte att vara framöver-det kan nog vara bra att hon förstår det.Mamma fixar inte. Nu är det du som är mamman. Den tanken är förhoppningsvis väldigt skrämmande!

Jag har en plan!

I morgon ska jag besöka dottern, tillsammans med ett av hennes syskon. Den två år yngre systern som bor i ett annat land, jobbar och lever livet. Ska resa och gör spännande saker.

Systern vet inget om graviditeten och jag hoppas att så ska förbli. Jag har en plan inför vår samvaro i morgon. Vi ska prata frihet. Jag ska vara glad, berätta om reseplaner, semesterplaner. Planer som förutsätter att vi är fria. Fria att göra vad vi vill. Inkludera barnen i planerna. Häng med, vi betalar! Vi gör den där resan nu. Tiden är rätt, vi har också möjlighet rent ekonomiskt. Det har jag aldrig haft förut. Om en vore lagd åt det övernaturliga skulle en kunna säga att det här är meningen. Stjärnorna ligger rätt och allt det där. Vi håller tummarna för det iallafall.

Jag kom precis på att dottern för någon månad sedan suckade lite avundsjukt när någon skulle ut och resa. För det ville även hon göra. Då var det ekonomin som stod i vägen. Jag tänker att våra planer kan visa att det där ekonomiska inte behöver vara ett hinder, kanske kan ett barn vara det. Kanske är det fult, inte vet jag men nog kan det vara värt en rundresa i USA. Om en slår ut kostnaderna mot varandra samt risken för psykisk ohälsa och annat trubbel ett oväntat barn kan föra med sig.  Jag ska iallafall så några frön, få upp hennes tankar på det positiva. På det hon skulle kunna göra, det hon velat göra så länge nu. Det är bara ett hinder, det där plustecknet på stickan. Hon behöver förstå vad det innebär. Om alla andra argument inte tar fäste kanske detta gör det. Jag är desperat så det är värt ett försök. Ja då är jag väl ful och försöker muta henne. Den där kursen i manipulerande…jag menar motiverande samtal kanske kan betala sig.

Bara ett förtydligande: Jag vågar ännu hoppas på att det vänder, att det blir positivt på rätt sätt. Jag skulle aldrig uttrycka mig eller känna på detta sätt om situationen var annorlunda, om hon faktiskt ville ha barn. Hon vill inte ha barnet-vill bara att situationen ska vara över men kan inte med att aktivt göra något åt det själv. Hon behöver hjälp med den biten men med rätt sorts argument och stöd. Kruxet är bara att jag inte riktigt vet vad det är och tiden går….

Positivt och så negativt.

Så kom då en dag jag fasat för. Dagen då min dotter berättade att hon är gravid.

Det är inga goda nyheter. Alls. Jag har varit sömnlös, haft panik och försökt prata med dottern och killen. Killen som jag skrev om för ett år sedan. Han har vuxit under tiden, det ska jag verkligen ge honom, och vi har riktigt goda relationer. Kvittot på detta fick jag för någon månad sedan när båda två gjorde vänförfrågningar på sociala medier. Det var stort för mig.

Det positiva testresultatet är under rådande omständigheter ett negativt besked. Detta är ingen önskad graviditet. Båda två med NPF svårigheter och utan särskilt goda förutsättningar att ta hand om ett barn och ge barnet en trygg, stabil och förutsägbar uppväxt.

Dottern är 22 år, förvisso klok, säger att hon inte vill ha barn, att hon inte vill förstöra sitt liv och har oro för att hon inte kan ta hand om ett barn på ”rätt sätt” men hon vill inte göra abort.

Jag ordnar med tider för kuratorsamtal, men hon vill inte prata med någon. Hon vill bara dra täcket över huvudet och vill att detta ska vara över. Men det GÅR inte över, tiden går och med det slipper hon ta ett beslut och så ”blir det som det blir” Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner panik, vill med alla medel undvika att dottern får barn under rådande omständigheter. Det vore en katastrof för alla om det här barnet kom till världen, ett barn ska alltid vara en gåva, något välkommet. Ett barn behöver goda förutsättningar. Men i det här fallet kommer det inte bli så. Om det blir ett barn kommer det som med största sannolikhet få särskilda svårigheter plus en drös allergier och astma. Barnet kommer ha föräldrar som inte har de rätta förutsättningarna då de har egna svårigheter, ingen ekonomi, svårt att hantera kravsituationer, och svårt att sätta andras behov framför sina egna. Det kanske kommer att gå, men till priset av vad? Det som gör att jag panikar lite extra är svårigheterna killen har- hur hans ADHD ger sig uttryck, hur hans sätt att agera och se på världen ter sig. Exempelvis: kriminalitet, droger, osunt nätverk, inget fast seriöst arbete. Dessa faktorer skrämmer mig. Hade det sett lite annorlunda ut skulle jag lita på att de fixar uppgiften bra och kan ge ett barn en tillräckligt bra och stabil tillvaro, kanske med stöd från oss.

Men nu ser det inte så ut och jag ser hur stort ansvar som kommer ligga på oss, för vi kan inte stänga någon dörr, tvärtom. Vi behöver mer än någonsin finnas där i så fall. Jag känner att jag inte är redo och har precis blivit sjukskriven och min man slår bakut. Vi kan inte ta på oss ansvaret i det här säger han. Men hur ska en annars göra?

Hon kommer säkert steppa upp och fixa det med stöd om det blir så. Jag oroar mig inte för den basala omsorgen, kärlek och säkerhet för barnets del. Men jag oroar mig för hennes hälsa, hennes förmåga att hantera svåra situationer och jag ser ju att det kommer bli tufft för både henne och barnet i så fall. För jag räknar liksom bort honom i det här. Han kommer tycka att det är ballt och kul några veckor, sen fixar han inte mer. Kanske tragglar de på ett tag ”för barnets skull” men sorry, jag som annars är så positiv, det kommer inte att fungera.

Så, nu pågår någon slags försök från min sida att få henne att agera enligt vad som är bäst för henne, bäst för ett barn. Att det inte blir ett barn just nu. Det kan låta hårt, men det är egoistiskt och naivt att bara låta ett barn komma till världen. Vi har mycket kontakt och jag är väldigt glad över att hon ändå vänder sig till mig. Jag har inte flaggat för min panik till dottern. Det är som att vifta med ett rött skynke så jag utgår i från hennes egna tankar och försöker bolla detta, helt förutsättningslöst ickedömande. Jag försöker på alla sätt jag kan, utan att vara för ifrågasättande, och avslöja min inställning påminna henne om hennes egna ord. Att hon inte vill ha barn, att hon anser att det är att förstöra kroppen, livet, barnet. Att beslutet hon tar ska utgå ifrån vad hon känner att hon klarar, vill och behöver. Hon säger att hon inte vill ha barnet, men hon vill inte heller göra abort. Så hon drar täcket över huvudet och låter tiden gå.

Jag har frågat henne på vilket sätt jag kan vara ett stöd för henne i det här. Hon vet inte, hon har liksom stängt av. Jag vet inte hur jag ska göra denna gång. Men jag vet att jag inte får bli för morsig, för styrande och negativ till detta.

Hon frågade mig en dag: Är du redo för att bli mormor? Inom mig skrek jag i panik men till henne sa jag att det här inte handlar om mig. Att jag alltid kommer stötta henne i vilka beslut eller vilka situationer hon än är, att mina möjligheter dock kan vara begränsade beroende på vad det gäller. Att det i första hand handlar om vad hon är redo för, vilket ansvar hon är redo att ta. Att kraven kommer bli hårda, att hennes behov inte längre kommer vara i centrum. Men hon är liksom inte där, i tankarna. Hon är bara avstängd och under tiden går tiden. Ut. För ett beslut.

Så jag katastroftänker, katastrofdrömmer om jag lyckats somna, gråter i hemlighet, ser hur mitt eget liv slås i spillror, hur vi- maken och jag inte klarar fler motgångar. Men jag kan inte välja bort henne. Jag måste alltid stå vid hennes sida.

Min sparvunge och jag, så himla sammansvetsade.

Solen går i moln

Livet är inte så enkelt längre. Det tog slut med pojkvännen. Det tog hon bra. Jobbade på, låg på en madrass i källaren och stirrade i taket. Men en månad senare egen lya och framtidsutsikt. Men så tog orken slut, hjälp jaget borta. Svarta tankar äntrade scenen. En ny pojkvän kom in i bilden och då blev det svart även på min himmel. Här vankas trubbel. 

 

Gör allt vad jag kan för att inte bli för morsig men det är svårt när jag ser ovädret rulla in. 

Nu är hon utan jobb, utan drivkraft att göra något, med någon som istället för hjälper henne drar henne längre ner i trassel. Någon som har skulder, gör skumma dealer och har ett antisocialt beteende. 

 

Laddar med stövlar o paraply. Jag är redo för stormen denna gång. 

Jag drar mitt strå till stacken

Att leva med barn som bokstavstolkar ger en medvetenhet många andra saknar. Ibland blir det dråpligt, ofta roligt. för några veckor sedan hade skolorna i vår kommun temavecka, matsedeln inspirerades av temat friends. Det serverades bästisbullar, kompispytt och fredagsmyssås. det vattnades inte i min mun direkt. Det fanns ingen förklaring på vad rätterna var så jag mailade kostenheten och förklarade att rätterna skulle kunna få matvägran bland bokstavstolkare. jag fick svar från kostchefen som inte hade tänkt på att det för vissa är viktigt att veta vad skolan serverar, trodde iofs att det var hela poängen med just matsedel, men vad vet jag? Någon utnämnde mig till tråkmåns, hur orkade jag bry mig om en sådan petitess? 

 

Kostchefen lovade iallafall att skriva rätternas egentliga namn inom parentes inför kommande temaveckor. Det känns bra att dra ett strå till stacken när det kommer till att öka medvetenheten om hur olika människor kan tänka. 

I den bästa av världar

Utvecklas individen och vågar möta svåra saker. När saker i den närmaste omgivningen är trygga, förutsägbara och tillförlitliga då vågar individen ta ut svängarna. För mitt barn innebär det att ta stora kliv in i vuxenvärlden, hej vad hon kliver på utan att tveka. Första riktiga jobbet börjar inom kort. Rädda Mamman är allt lite orolig men sparven själv är helt trygg. Lagom nervös så som ”det ska vara” inför något nytt. Damen vars spontansvar alltid var nej säger nu ja till livet om och om igen. Det är häftigt att vara med om!