Var går gränsen?

Jag undrar var gränsen mellan omsorg och kontroll ligger. Den är väl individuell antar jag och kan det vara så att mitt barns integritet är så hög att hon upplever den omsorg en förälder ska ge som kontroll? Om jag tänker på hur hennes pappa fungerar så ser jag likheter. Hans föräldrar har inte fått ”styra” honom och han har alltid varit noga med att vara ”sin egen”. Om en person kommer med ett gott råd har han ibland svårt att ta det till sig och undviker att göra saker, som kan gynna honom, bara för att han vägrar ”göra som han blir tillsagd”. Det hänger mycket på vem som säger det till honom och hur det sägs. När vi hade separerat och läget var spänt så undvek han att ge våra barn  mediciner, utsatte dem för saker som gjorde de sjuka bara för att han vägrade att ”lyda” mig. Pga detta kunde inte barnen vara hos honom särskilt ofta. Jag har på alla sätt och vis försökt att vädja till hans förstånd men det har inte lyckats. Jag ser vissa likheter mellan hans sätt att vara och dotterns avighet mot mig, hennes känsla av att jag kontrollerat henne. Det som för mig varit en mammas omsorg har för henne varit en tillvaro präglad av kontroll. Kan det vara så? Hur hittar man isåfall en plattform att mötas på och prata om detta? Hon vägrar att göra det, jag får inte ens veta varför hon är så arg på mig denna gång, vad som utlöst detta. Inom mig pågår det spekulationer,  funderingar och önskningar om hur vi bör rädda vår relation, få hjälp att kommunicera men hon ratar alla sådana förslag.

Jag sitter på den anklagades bänk men får varken höra vad jag gjort för fel eller en chans att försvara mig. Jag är dömd, ute ur leken. För nu. Allt är på hennes villkor, alltid.

 

 

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Var går gränsen?

  1. Tina skriver:

    Jag vet ju att ni i grunden har andra problem än ”normala tonårsproblem” men kanske ligger ändå just denna problematik just där? 18 år är ändå 18 år. Mamma är ändå just mamma. Finns det överhuvudtaget en mamma till en 18-åring som är önskvärd? Själv minns jag att jag knappt stod ut med åsynen av mina föräldrar än mindre prata med dem. Jag fick min frihet OCH kände ett ansvar för de litade på mig. De pytte små saker de hade som ”krav” följde jag och de ”krav” jag hade var att släcka en lampa när jag kommit hem alternativt höra av mig om jag inte kom hem. I övrigt – ingenting. Kanske om du visar att du faktiskt litar på henne och bara ber om pyttesaker i gengäld (ett sms i veckan/varannan dag för att veta hur hon har det eller liknande) och förklarar att det är för din skull och inte hennes (erkänner ditt behov av din dotter och inte tvärtom)?

    • orosmoln skriver:

      You tell me, jag flyttade över hundra mil från min mamma när jag var 17….. 😉

      Jag har försökt att visa att jag litar på henne, respekterar hennes behov av att inte bli kontaktad (kontrollerad) så ofta. Ibland går det en vecka utan att jag hör av mig…. har försökt att förklara att jag alltid kommer vara mamman, alltid ha en liten oro att det är mitt behov som mamma som talar…men jag talar för döva öron. 😦 I hennes värld handlar mina ageranden om kontroll oavsett vad jag säger. Men inte alltid, bara när hon är i svarta hålet…

  2. Ullared skriver:

    Frustrerande när viljan att vara sin egen står över förståndet. Ja, hur ska man då nå varann? Men ska man acceptera att bli behandlad som hunsad hund när man inte ens får veta varför? Du får verkligen hoppas att förstånd och viss mognad kan komma med åren. Jag lider med dig, jag kan knappt föreställa mig sorgen, ens barn är ju alltid ens barn. Låt henne inte behandla dig som skit och att allt ska vara på hennes premisser..?! Du kan ju inte vända dig ut och in för att göra någon nöjd som ändå aldrig verkar bli nöjd. Har hon verkligen ingen förmåga att förstå att hon gör fel när hon sårar dig, ena stunden glädje andra stunden kalla handen helt som hon behagar. Jag kan inte riktigt tro det. Hon tar dig för given och vet att hur hon än sopar golven med dig så står du alltid kvar. Men även vi mammor är ju människor med känslor. Men kan våra barn bränna sina kort hos oss? Hoppas man aldrig hamnar där men uppenbarligen gör ju en del det. Stor kram… och gläds med de barn du har hemma, gör härliga saker med din familj och kanske kanske kan du släppa allt jobbigt för en stund..

    • orosmoln skriver:

      Nej hon förstår inte att hon sårar mig. Mentaliseringsförmågan är inte på topp. Jag sätter gränser när det blir för mycket, men det är jobbigt för oss båda. Jo jag är beredd att göra mycket på hennes premisser om det gör allt lättare för oss. Det handlar inte om att hon måste få sin vilja igenom utan det handlar mer om att det är så hon tänker och fungerar. Då kan jag ta det, men nej jag tar inte allt. Däremot kommer jag alltid finnas här, alltid. Hon tar mig för given därför att jag är henne tillgiven.

  3. Ullared skriver:

    Massor med kram och jag hoppas hon vänder åter

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s