Medicinering?

Att leva med ett barn som har de svårigheterna mitt barn har innebär att pendla mycket i känslolägen och energi. Det tär både på kropp och själ. Jag försöker ta till många hanteringsmekanismer för att uthärda för att hantera. Många anser att det tillstånd jag närmar mig behöver stoppas med hjälp av medicin, serotoninhöjare. Det vore kanske konstigt om jag inte fick en depression med tanke på att livet är tungt men jag tänker att jag behöver lära mig att hantera detta- inte medicinera bort det för orsaken till måendet finns ju kvar. Jag vet också att man kan behöva en puff i rätt riktning när det gäller måendet för att orka ta tag i saker och ting men jag känner inte att jag är där, men jag erkänner jag är inte så munter och känner ingen direkt lust att göra roliga äventyr eller liknande. Frågan jag ställer mig är ju om jag borde vara en sorglös muntergök med tanke på hur det är, det finns ju en påtaglig anledning till att jag är ledsen? Det vore kanske helt tokigt att vara fylld av lust och energi just nu? Jag har ju inte ramlat ner i svarta hålet av förtvivlan och sysslolöshet, jag tar för mig vissa saker utelämnar andra. Dock har jag svårt att känna glädje eller mening i vissa fall. Så konstigt är det väl inte? Eller?

Jag vacklar och en del av mig vill såklart känna lust till livet, engagemang och framtidstro men är medicinering vägen dit? Jag tror snarare att en god relation med mitt barn skulle kunna leda dit. Det är kanske där jag bör lägga mitt fokus men ändå lära mig att hantera och förstå att dessa svackor är ett återkommande inslag i våra liv.

Det vore intressant att höra hur ni resonerar kring detta.

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Medicinering?

  1. Tina skriver:

    Jätte svårt att ge råd om medicinering eller ej då jag inte har träffat dig (på länge) och kan avgöra (utifrån sett) hur då mår nu gentemot förr. Men lita på dig själv skulle jag vilja säga. Om du känner att du inte sjunkit så djupt än och att du kan hantera det så skulle jag säga låt medicineringen vara än så länge. Känner du däremot att du behöver en lite hjälp på traven för att orka hantera det så tveka inte att ta medicin!
    Jag tror däremot inte att du skall fokusera på att få en bra relation till ditt barn utan hur du skall få en god relation till dig själv UTAN att den ”stöttas upp” av en relation till ditt barn. Fokus på annat alltså. Jag säger givetvis inte att du inte skall försöka ha en god relation med henne! Jag tror du förstår vad jag menar. Du behöver bygga upp DIG, inte din mammaroll. Mammarollen är bara en del av dig. Tänk dig ditt inre jag som rent och utan alla roller, det är bara du, din essens. Sedan byggs du på med diverse roller/masker: mamma, fru, yrkeskvinna, kloka, rädda, barnsliga, lata, energiska, presteraren, glada, ledsna … jag kan hålla på i en oändlighet.
    Ditt fokus och hela ditt mående tycks just nu kretsa kring enbart mammarollen – som bara är en del av dig (och som finns till i olika skepnader eftersom du har fler barn). Försök att avidentifiera dig från det och se helheten.
    Och återigen *KRAM!*

    • orosmoln skriver:

      Och så gick du nog in i kärnans mitt direkt för VEM är jag bortom rollen som mamma? Det har jag aldrig riktigt tagit reda på. Blev ju mamma som ung och hann inte att vara vuxen eller lära känna mig innan jag blev mamma. Ett läskigt uppdrag låter det som, men kanske nödvändigt.

      • Tina skriver:

        Läskigt? Ja kanske – men väldigt spännande! Tänk, du har en helt outforskad värld inom dig! 🙂
        Visst det kan vara en jobbig värld att utforska men där finns en ocean av ädelstenar att hitta!

  2. MizzLiz skriver:

    Vilken fantastiskt kommentar Tina lämnade här hos dig! Det kändes som om hon skrev den till mig. Har läst den flera gånger.
    Har själv funderat på det här med antidepressiva men det är ju inte mig det är ”fel” på utan de yttre faktorerna. Dom kan man ju inte medicinera bort.
    Det är svårt att ge råd eftersom varje människas mående är unikt. Jag tycker också att du ska lita på dig själv som Tina skriver.
    Önskar dig en bra dag!

  3. Jag var i en depression för några år sedan, efter att allt det jobbiga kring min dotter släppte lite, då när man orkade och hann känna efter hur man egentligen mådde. Jag sökte och fick samtalsterapi, som i och för sig inte var särskilt bra, men jag behövde bara ett ställe dit jag kunde gå och gråta över livets orättvisor och lite stöd i mina tankar, att vända dem åt rätt håll, sedan vände det för mig, men det beror ju mycket på hur djupt nere du är förstås. Ibland kan det vara svårt att vända tankarna även med stöd och hjälp, för att man hamnat för långt nere. Ta hand om dig och hör av dig när du vill och orkar prata.
    kramar Malene

    • orosmoln skriver:

      Tack! Ja att få prata om det och få bearbeta sina känslor och tankar är oerhört viktigt. Jag kännter tack och lov att jag har förmånen att göra det med många i min omgivning, däribland du. ❤

  4. ullared skriver:

    Har inte läst de andras kommentarer men nej, antideppressiva ger inte per automatik lust till livet, engagemang och framtidstro. För mig gav det dock ett pyttelitet uns ork att överhuvdtaget uthärda min tunga vardag och göra något annat än att skrika åt mina barn. En del säger att man blir avtrubbad känslomässigt, tvärtom kunde jag för första gången på flera år faktiskt ta mina barn till mig, krama dem och bli rörd över de fina stunderna i eländet. Jag kände mig aldrig glad/frisk/på topp trots medicin utan förändringen var så liten att jag verkligen ägnat ett år åt att söka efter den men nu förstår jag. Självklart är det dom yttre faktorerna man behöver förändra, men det är ju också dem som många gånger driver in människor i deppressioner och tyvärr går de inte alltid att förändra. Man kan ju inte trolla eller styra över allting.
    Om du känner att du vill, så prova men av det du beskriver så tycker jag ändå att du beskriver LIVET och inte en depression. Nej man kan inte alltid vara på topp och jag kan knappt ana ledsamheten över att bli ratad av sitt eget barn, men den finns ju där oavsett mediciner eller ej. Kram.

    • orosmoln skriver:

      Ja det var ett långt icke-svar 😉 Men som du skriver det är komplicerat…. just nu är jag nog mer för att INTE prova men det kan ändras.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s