Tystnaden är bruten.

Jag fick ett mail från mina vänner jag skrev om förut. De fd vännerna som efter att ha haft mycket kontakt med dottern tagit avstånd från mig. Först fick jag svar på de frågor jag ställt när det här började, nej o nej det var ingen avsikt att rata just mig utan det fanns så många naturliga förklaringar till avståndstagandet som inte på något sätt var kopplat till min och dotterns problematik. Sedan berättade de att de blivit lite bekymrade då dottern inte vill/orkar träffa dem som förut och som de förstått det isolerar hon sig mycket i lägenheten. De ville att jag skulle veta detta och hur det nu var med bruten vänskap eller ej struntar jag helt i. Jag låtsas köpa deras förklaringar, det spelar ingen som helst roll. Jag är tacksam över att de valde att återuppta kontakten för jag behöver ha dem som kommunikationskanal till och från mitt barn. Den informationen de gav mig gjorde mig först ännu mer oroad för dotterns mående. Jag kontaktade pappan och berättade detta. För ovanlighetens skull svarade han på mina kontaktförsök och vi etablerade en dialog via sms. Jag skickade också ett sms till dottern där jag förklarade att jag älskar henne oändligt oavsett vad och att hon när hon vill får träffa övriga familjemedlemmar utan att för den skull behöva umgås med mig. Hon behöver ladda kärlek och det gör hon bäst med sitt yngsta syskon som avgudar henne och som hon avgudar. Jag fick inget svar från henne och det hade jag inte räknat med men hon håller sig uppdaterad via sitt andra syskon och för en stund sedan hörde jag hennes röst, via syskonets telefon och det lilla jag hörde var som balsam för själen.  Jag förstod att hon ringde och hörde sig för hur det var med yngsta syskonet som igår blev opererad. Jag fick också veta att pappan just hade hämtat henne för att de tillsammans ska åka bort över helgen. Jag blir imponerad och glad över att han faktiskt gör detta. Det värmer ett oroligt mammahjärta.

 

 

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s