Självömkan

Jo nog är det så. Jag tycker synd om mig själv, mitt ego har fått sig en snyting och det är nog det värsta. Att jag anser att jag har rätten till en nära och god relation till mitt barn på något vis, rätten att vara nära för allt som jag gjort, allt som jag gett och allt som jag velat för denna härliga sparvunge. Men så blir jag utestängd och de flesta kommunikationskanaler mellan oss klipper hon för hon vill verkligen markera sitt distanstagande. Hon ställer krav på människor i vår omgivning, välj sida! Mammas eller min.

Jag försöker förklara att detta inte är ett krig, ingen ska behöva ta ställning. Jag kommer alltid vara på hennes sida. Jag är ingen fiende och att man kan ha distans och vara självständig utan att för den skull kapa all kontakt. Men hur får man fram det till någon som inte är mottaglig och inte tänker på det sättet? Där det mesta är svart eller vitt?

Det jobbigaste just nu är hur det drabbar vår omgivning, familjemedlemmar som hon vägrar ha kontakt med eller ställer ultimatum till just för deras relation till mig. Det kan göra mig så arg men samtidigt maktlöst förtvivlad. Hon styr många som marionetter och vad de dansar utan att ens vara medvetna om det. Jag vet för jag dansade också då hon bjöd upp.

Jag kan än i dag inte förstå vad som hänt, från jättehärligt soffmys bara hon och jag till detta? Jag vet att hon tycker att jag inte lyssnar på henne, hon vill inte ta hjälp till sig och hon menar att jag är för påstridig i skolan och gällande habiliteringen. Det hon glömmer är att vi hade en överenskommelse som innebär att vi föräldrar ställde upp att bekosta eget boende under förutsättning att hon sköter skolan och tar emot den hjälp hon behöver. Men det har hon glömt och så ska bara jag uppfylla den delen av överenskommelsen.

Jag skulle önska att vi tillsammans kunde gå och prata med någon för att ”reda ut” fnurran på tråden. Att hon får ur sig den ilskan hon bär inom sig, att hon istället för att bara stänga ned den tar upp den till ytan och ger mig den skopa ovett hon tycker att jag bör ha och därefter tar vi tag i det.

Jag vet att det finns saker jag borde gjort annorlunda, det har jag sagt till henne och jag gör allt jag kan för att göra bättre nu men hon kanske måste få säga allt det där till mig för att få det ur systemet? Men hon vägrar och stänger helt av, och kräver ”lojalitet” av övriga familjemedlemmar som mår oerhört dåligt av detta.

Det kommer inte något gott ur det, det leder bara mot det svarta hålet och jag får på något sätt personifiera det. Det är så orättvist och mitt sargade ego blöder och svider. Jag förtjänar inte detta och en nanosekund tänker jag att allt vore bättre om jag inte fanns. Men det är bara det sårade jaget som talar, självömkan och jag ska inte stanna kvar länge i det. Men att låtsas som att det inte finns är nog ingen framgångsrik metod, jag förnekar inte det jag känner. Jag accepterar att jag är sårad och besviken och igår sprack bubblan så att resterande familj tydligt fick se det. Jag är faktiskt inte mer än människa och denna gång tar jag saker och ting personligt.

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Självömkan

  1. tappaintehoppet skriver:

    Måste vara jättesvårt, kan leva mig in i din känsla då jag f.n. lever nära min dotter. Vad gäller ekonomi, finns det ngn chans för henne att få aktivitetsersättning eller hjälp från annat håll än att ni ska betala hennes uppehälle? Förstår att ni vill hjälpa men det blir ju tufft ekonomiskt? Kram

    • orosmoln skriver:

      Eftersom vi har försörjningsplikt till den dagen hon slutat skolan (och i många fall även längre) finns det inga såna stöd att hämta. Ekonomin är inte en sån stor grej, vi får det att gå ihop men det är svårt när hon inte inser att pengarna inte bara kommer till en. Att flytta hemifrån som 17 åring och få allt bekostad är nog inte så vanligt och vi gjorde så eftersom vi hoppades att hon skulle må bättre och fixa skolan. Hon vill så gärna vara självständig men utan inkomst är det svårt och hon har svårt att förstå det.

    • orosmoln skriver:

      Tack för kramen förresten, den behövs!

  2. Ullared skriver:

    😦 Klart man måste få släppa ut lite frustration och ledsamhet ibland. Du gör det så bra.. Jag blir mest förbannad när jag läser här, ja, jag vet, till vilken nytta. För det hjälper inte. Jag läser. och blir arg på din dotters beteende. 😦 Arg för att hon gör dig illa. Och ja. Jag vet att hon har egna svårigheter att tampas med men ändå tänker jag att hon beter sig som ett bortskämt barn. 😦 Förlåt vännen, detta blev alltför ärligt eller hur. 😦 Styrkekram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s