Jag har livliga drömmar, detaljrika och händelserika. För ett par veckor sedan hade jag en väldigt obehaglig dröm. Det var dagen för jordens undergång. Alla landytor skulle övertäckas av vatten- allt gick väldigt lugnt till. Vattennivån ökade och kröp uppåt i nordlig riktning så att säga. Vi hade tagit barnen med oss och åkt till treriksrösen- antagligen ansåg vi att det var högst upp, dit skulle vattnet komma sist och i min dröm var det så att vattnet skulle komma från bägge håll då vi var på jordens högsta punkt.
Vi var märkligt lugna, åt mat och försökte vara som vanligt. När jag skulle skölja något upptäckte jag att vattnet i kranen var borta. Nu kommer nog vattnet snart sa jag till de andra och syftade på undergången. Jag ville ge mitt yngsta barn ett sömnmedel eller något så att h*n inte skulle få panik när vattnet sköljde över oss men vi hade inga sådana medikamenter i närheten.
Jag tänkte på min dotter som inte var med oss där. Jag tänkte: Hon måste ju vara borta nu- vad känner jag? Jag hann inte känna efter för det började läcka in vatten och när jag tittade bort mot ”andra” sidan jorden kom det vatten även därifrån. Nu var det slut.
Precis då vaknade jag av att det yngsta barnet vände på sig i sängen och sparkade till mig. Jag somnade inte om något den natten.
Än har jag inte haft kontakt med min dotter och jag känner mig märkligt tom. En kväll upptäckte jag att nästan hela dagen gått utan att jag tänkt på henne. Jag mår så dåligt av att inte höra av henne och jag tänker på det större delen av tiden men när jag inte tänkt på det mår jag nästan ännu sämre.
Det känns som att jag inte kan vänta in henne längre, nu har det gått 3 månader sedan vi hade kontakt och jag tror att jag måste ta första steget- även om jag lovat att respektera henne.
Hur länge är det klädsamt att respektera hennes önskemål om att inte ha kontakt och när är det läge att bryta det? Jag tänker att hon kan uppfatta det som att ”respekten” med tiden kan förvandlas till omsorgsbrist. Jag skickar sms ibland om att jag älskar henne no matter what och att dörren alltid är öppen för henne, men det är ju bara ord.
Jag funderar på om dottern tänker att Mamma inte bryr sig, att dottern innerst inne tycker att jag borde stå bakom dörren och hota att banka in den snart….
Hur vet jag?
orosmoln 
Sparka in dörrfan och läxa upp henne! Jag blir bara arg, hon testar dina gränser utav bara helvete. Hon beter sig som en bortskämd brat! Kanske dags för henne att få lite perspektiv på sin tillvaro. Visst, hennes föräldrar är separerade sedan länge… traumatiskt som fan för ett litet barn. Hennes fader är en nickedocka utan ballar (fritt fram för egen tolkning) och hennes mamma överbeskyddande (som alla mammor är ibland!)… Men buhuuuu! Stackars! Kanske skulle du skriva ett brev och berätta om det där lilla barnet som ni omhändertog när du var på Socialen. Eller om den där flickan vars pappa ville ”kramas” varje kväll. De svältande barnen i Afrika osv… och hon har mage att bete sig? Hon är ju på intet vis dum! Hon är uträknande och vet hur hon ska såra dig som mest… Vet inte om du redan gjort det… men spill the f-ing beans! Fulgråt, skrik och stampa i golvet! Snora, hyperventilera och torka ut den rinnande mascaran på dina kinder. Var riktigt äkta och säg som det är! Håll inte inne med dina känslor, äkta känslor är viktigt!
Jag är åt helvete för ärlig här… men det är mina tankar. Ta inte illa upp, och även jag vet att HON har ett gott hjärta och är en fantastisk tjej… men just nu är hon elak.
Kram! /KD
Alla har vi olika tankar om detta. Jag förstår att du på något sätt vill hjälpa mig men denna kommentar gör inte det.