Andra föräldrar i NPF land och jag. Vi vill gärna veta hur man balanserar mellan de olika världarna. Det är populärt att prata om inkluderingar, acceptans osv men likväl lever vi i skilda världar, normalföräldrarna och vi. I tidningen Föräldrakraft läste jag en artikel där en mamma beskriver att hon tycker att det är svårt att vara kvar i den vanliga världen när man klivit in i handikappvärlden. Jag kan relatera till det. Man får helt andra perspektiv på tillvaron. Men jag vill alternera mellan världarna. Jag vill också leva i normalvärlden. Göra normalsaker med normalföräldrar. Det är oerhört viktigt för mig- att bara vara vanlig, prata om vanliga saker och bevara öppna relationer med normalmänniskor. Måste jag välja värld? Hur kan man vistas bekvämt i normalvärlden när det vi gör kan uppfattas som konstigt och felaktigt av andra? Malene undrar också.
Jag tror på att vara öppen och prata om vår vardag- på så sätt botar man fördomarnas största livsgnista= okunskap och rädsla. Se bara på några av mina närmaste anhöriga som för några år sedan trodde att en autist är en person med våldstendenser som dreglandes sitter och gungar i ett hörn. I dag pratar de om social interaktion, mentaliseringsförmåga och överstimulans som om de aldrig gjort annat. Jag är stolt över dem och glad för att vi har den kunskapen vi har trots att jag ofta önskar att vi aldrig hade behövt ta till oss den.
orosmoln 