I dag bestämde jag mig för ett försök till kontakt med min dotter. Jag skickade sms.
Jag: Tänkte titta förbi, det känns som att det är dags att vi får tillfälle att träffas.
Svar: Jag är inte hemma
(Wow, framsteg- hon svarar)
Jag: Okej, Jag kan komma senare.
Svar: Jag vill inte träffa dig.
Jag: På dig verkar det som att jag gjort något fruktansvärt och jag har inte förstått något. Om du vill leva ditt liv utan min inblandning behöver det inte betyda att vi inte har kontakt alls. Vad är problemet anser du?
Svar: Om du inte vet vad det är så får du väl fortsätta grubbla på det. Jag tänker då iallafall inte tala om. Jag har gjort mitt val att jag inte vill ha kontakt med dig och då får du helt enkelt acceptera det.
Ont det gör ont…
orosmoln 
😦 Hon kanske inte ens vet vad som är problemet, varför det blev som det blev… Jag undrar vad hon tycker att hon vinner på att ta avstånd.. 😦
I hennes värld är det nog rätt så klart varför, men om det är hennes ide´ eller inte kan man ju undra…
Läser din blogg och funderar och funderar. Kan det vara så att din dotter har en mycket stark frigörelsedrift som p.g.a det pågår ovanligt länge och visar sig på detta mycket tragiska sätt för dig? Att frigöra sig ifrån sina föräldrar är ju egentligen en sund handling i sig tänker jag. Upplever att ni varit väldigt tajta innan och det kanske medför att hennes process är extra svår och långdragen?
Förstår att den situationen du just nu är i gör ont i både själ och hjärta =(
Ja så kan det absolut vara, plus att hon återerövrar en slags relation till pappan. Det är jag förvisso mycket glad för även om det kan försätta henne i knepiga situationer. Ja det gör ont….Tack för dina tankar.