Att hantera sitt föräldraskap i kris.

Jag har funderat mycket på det. De flesta föräldrar som har barn med NPF problematik har många svåra kriser i sitt föräldraskap. Man vet inte hur man ska bemöta sitt barn, man kanske inte kan göra sig förstådd eller förstå. Vi är lost in translation när det kommer till kommunikation med våra barn många gånger.

Hur är det för ”normalföräldrarna” Har inte de liknande problem och kan vi lära av varandra? Jag har barn med och utan NPF och de förhållningssätt jag fått lära mig att ha i min kommunikation och relation till min dotter har visat sig vara otroligt värdefulla för min interaktion med de andra barnen. Det blir liksom tryggt och förutsägbart för dem och det är inte av ondo. Inte alls.

Men när man som förälder är i kris, när familjen är ett skepp på slagsida, hur gör man för att vända runt den? Vad kan man göra själv och vad kan man få hjälp med?

Många är så trötta så de orkar inte ta tag i det som på lite sikt skulle göra saker och ting enklare. Det är där man behöver gå in med stöd, det är då man har ett stort behov av en person som har god kännedom om vilka verktyg som saknas, vilka förhållningssätt som kan implementeras eller vilka insatser som kan behövas för att hjälpa familjen att påbörja processen.

Tänk att du fått motorstopp på bilen. Att försöka rulla igång den är väldigt svårt, det är trögt innan det kommer igång och man får knuffa och buffa och många av oss klarar det inte själv. Men när det börjat rulla är det förvånansvärt lätt. Är bara vägen jämn orkar man rulla den helt själv ett bra tag och rätt vad det är hoppar den igång och då är det bara att köra. Så hur knuffar man bäst?

Det viktigaste är väl att avgöra om det förekommer någon akut kris som måste lösas. En förälder kanske MÅSTE få sova, komma ifrån ett oerhört klängigt barn, komma ut ur hemmet, eller få vara ensam i hemmet, prata med någon professionell eller något annat för att få lite perspektiv på sin tillvaro. Där kan föräldern/föräldrarna påbörja sin process och decentrering av sin situation. Kanske bli mottaglig för att förändra sitt föräldraskap eller sin syn på sin familj.

Hur gör man då om bara den ena föräldern är redo att göra förändringar medan den andre bromsar? Vem av föräldrarna har ”rätt”? I såna lägen tror jag att det är otroligt viktigt att ta stöd och hjälp utifrån. Den förälder som vill förändra sin situation får påbörja sin personliga utveckling och förändring av sitt föräldraskap utan stöd från sin partner. Vad det kan leda till kan man aldrig förutspå. Hakar den andre föräldern på? Ja det händer. Skiljer sig föräldrarna, ja det händer. Stannar förändringsprocessen av? Ja det händer. Men något händer- det är bättre än inget.

Hur ser det ut med hanteringsmekanismerna? Exekutiva funktionerna? Har man verktyg att ta till om bilen börjar koka? Kan kan planera att tanka innan bensinen är slut? Förstår man att man måste ha olja i motorn för att den inte ska skära? Hur ser det ut med kännedomen om sig själv och sitt föräldraskap, vet man vad som är en lämplig sömnnivå, hur mycket man klarar av, vilka situationer man bör undvika och vilka man måste traggla sig igenom och vilka hanteringsmekanismer man kan ta till utan att bryta ihop?

Hur hanterar man sitt föräldraskap när man är grå av sömnbrist, ledsenarg på omgivning som kanske gör det svårt för oss genom att titta snett på våra barn eller vårt sätt att förhålla oss till dem. Besviken på partnern som inte förstår, som inte vill hjälpa, som inte vill söka hjälp som inte kan kommunicera? Vad gör man då, hur gör man för att skeppet ska komma på rätt köl?

Förändringen kan vi bara göra själva, insikterna måste vi komma på. Att våga öppna upp för att JAG bär ansvaret för att få slut på krisen i familjen, inte mitt barn, är oerhört viktigt och fruktansvärt läskigt. Det är nog något man behöver mycket hjälp med och en process som är känslomässigt svår. Men med stöd så går det, men då måste man ha den fysiska orken, vara redo mentalt.

Jag vet att det går, jag har gjort detta. När dottern var liten fick hon bära mycket skuld för det var alltid hennes fel att våra aktiviteter inte blev så roliga som vi hoppats eller att de ställdes in helt och hållet. Det var outtalat men ändå oerhört påtagligt. En sådan skuld ska inget barn behöva bära. Jag såg det inte då men med hjälp av en fantastisk kurator fick jag enkla knep att ta till för att förhålla mig till MINA känslor. Att behärska mig, att inte vara arg och besviken längre utan acceptera läget. Förflytta fokus från mitt barn som var så obstinat till mig som förälder. Så här är det, vad gör jag? Mina tidigare teorier om att dottern trotsade mötte hårt motstånd. Jag tänkte också att jag var den som bestämde och det skulle hon minsann inte få rucka på. Hon ville bara ha uppmärksamhet, hon ville få mig att göra som hon ville, hon ville förstöra.

Hur kunde jag tänka så om mitt barn? Även om jag nästan aldrig sa något så pyrde det ut ur varje por och låg som en tät dimma i vår tillvaro. Att hon var så besvärlig….

Idag gör det mig så ont att tänka tillbaka på de där åren, men jag försöker att inte klandra mig själv. Jag vill berätta om det här för jag vet att många inte vågar prata om sitt föräldraskap, om sin känsla av misslyckande, skuld och att drömmen om familjen gick om intet.

Kära medförälder, känn ingen skuld! Du får vara ledsen och tycka att livet blev skit, att dina drömmar inte uppnåddes. Det är helt okej. Men du måste vara medveten om att man kan skapa nya drömmar och mål. Shit happends, vad gör vi åt det?  Det finns mycket av det som händer i våra liv som vi inte kan påverka. Jag valde inte att få ett barn med kognitiva svårigheter. Men jag har valt mitt föräldraskap efter det. Mitt liv är ett resultat av mina val. Vad väljer du?

Jag vägrar känna skuld för de tidiga åren i kris men jag kan önska att jag gjort annorlunda och det har jag försökt förmedla till mitt barn. Den kris vi har nu kanske kan härledas till saker som hände då. Jag får ta ansvar för det. Jag inser att det kan vara så. Jag gjorde mitt bästa utifrån de resurser jag hade då. Utifrån de stöd och tips jag fick då. BVC sa och jag gjorde. Jag lyssnade inte på mig, jag gick emot min känsla och var tvungen att distansera mig från de känslor det gav mig. Men jag fattade till sist att det var ohållbart och ja jag ska säga som det var,  jag gick till bup och sa att min unge var besvärlig. Hon lyssnar inte, hon trotsar, hon försöker bestämma.

I dag tänker jag i helt andra banor. Det kom inte av sig själv, absolut inte. Jag har genomgått åratal av personlig utveckling varvat med kris, terapi och utbildning för att komma till den plats jag är i dag mentalt. Jag är oerhört tacksam över det. Mitt liv har en bredd, ett djup jag aldrig trodde var möjligt och jag ser saker på andra sätt. Bättre sätt, mindre dömande, mer accepterande och inkluderande. Det finns en förklaring till det mesta.

Vad tänker jag idag om besvärliga barn och trots? Nej, det finns inte, tänker jag. Trots ska inte förväxlas med att barnen testar gränser för det ska de göra. Men, blir det stora konsekvenser i något som kan se trivialt ut för oss? Blir det verkligen strid på liv och död? Då är det inte trots. Då är barnet inte besvärligt och försöker utmana mig som förälder. Då är det ett sätt att kommunicera, ett sätt att visa att man inte förstår, inte kan, inte vill. Och det är mitt ansvar att vara lyhörd inför detta. Vissa saker måste man genomdriva, viktiga läkarundersökningar eller medicineringar, men i övrigt, vill barnet bara äta med just den skeden så varför skulle det vara ett problem för mig som förälder? Vill mitt barn utmana mig genom att trotsa om en sked? Om ett par byxor? Om en sittplats i bilen? Nej jag tror inte det.

Jag tror att det finns en alldeles självklar förklaring bakom oviljan barnet uppvisar. Frågar man barnet, utan att döma eller ifrågasätta detta faktum man står inför, kan man få riktigt bra svar och kan göra en del förändringar eller finna förståelse för det som barnet behöver. Kan man inte kommunicera med sitt barn om detta kan man visa sitt barn att man vill dem väl, att jag vill uppmuntra eller åtminstone förstå det som är viktigt för mitt barn. Okej du mår bra av att dunka huvudet i något, här ta en kudde så att det inte gör så ont (men ändå får den effekt mot pannloben barnet eftersöker). Du gillar att bitas, jag fixar bitringar och masserar dina käkar. Ditt budskap är: Jag försöker gå dina behov till mötes. Jag dömer inte dig. När barnet förstår det sker genast en stor förändring, till det positiva. Det gäller ALLA barn. Jag är kaxig så jag vågar garantera detta.

Inget barn vill misslyckas. Inget.

Ingen förälder vill misslyckas. Ingen.

Och vi gör så gott vi kan. Men vi behöver hjälp många gånger och vi behöver omgivningens stöd och förståelse, inte dömanden. Vi behöver ladda energi, kurage, tålamod, och jäklar anamma i ett stort förråd för att ta oss upp på rätt köl, och för att hålla oss på rätt kurs. För att ta oss dit behöver vi hjälp och kunskap. Jag har goda nyheter! Det finns väldigt många bra strategier och metoder att ta till, många kloka människor att lyssna på, lära av. Som bonus kan man få man värdefulla relationer med öppna och kärleksfulla människor som aldrig dömer, som alltid har ett vänligt ord på lut. Det är inte fy skam vill jag lova.

Coping

Marte Meo

Problemskapande beteende

Gott och blandat från Malene

Prestationsprinsen

Anna M om coping

Autism och aspergerföreningen

Compassen

Föräldrastöd

Har du andra tankar eller ideér, länkar eller åsikter? Är du normalförälder, NPF förälder eller vilkentypsomhelstförälder välkommen med dina tankar.

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till Att hantera sitt föräldraskap i kris.

  1. Tina skriver:

    Du är klok som en bok och jag önskar att du kunde ta till dig det du själv skriver – verkligen ta till dig. Jag tror en förälder kan hantera det mesta om den får vila i mellan. Man måste få sova för att orka. Se till att du får vila. Se till att du får sova. Tillåt dig att vila och sova. Tillåt dig att inte tänka och fundera. Ge dig själv respit utan att du får dåligt samvete.
    Och jag kan bara hålla med om att man skall välja sina duster. Livsviktigt – då bestämmer jag! Av underordnad betydelse (egentligen), ja varför då inte låta barnet känna att den får bestämma och besluta om saker? Då tror jag självkänslan växer och barnet känner sig respekterat – oavsett funktionshinder eller ej.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s