Älta och smälta.

Något jag under många år hört folk i min omgivning säga är att man måste älta för att smälta. Var kommer det ifrån, varför tror man det?

Jag tänker annorlunda. Jag tror att man måste smälta för att sluta älta. Byta fokus.

När det gäller relationen med dottern. Jag skulle kunna gå i bitar över den frustration jag känner och om jag tänkte på det hela tiden vet jag inte hur vardagen skulle te sig. Jag skulle vara ett vrak, det är jag rätt övertygad om. Ofta tänker jag tankar om att något hemskt händer, att något oåterkallerligt sker och vi aldrig mer ges tillfälle att reda ut och återförenas i glädje skulle katastrofen vara dubbelt så stor. Eländet värre än värst. Bedrövelse i kvadrat.

Dessa tankar måste jag genast skjuta undan, jag kan inte tillåta mig att tänka så för det gör ingen nytta. Det ältandet gör bara den negativa spiralen ännu svårare att ta sig ur. Så när de tankarna kommer på besök bryter jag dem. De får inte fäste. Jag måste smälta detta, acceptera hur läget är och då kan jag inte hålla på att älta. Bara för att jag accepterar det betyder det inte att jag tycker om det. Men genom acceptansen får jag också en slags klarhet i vad jag bör göra för att kunna förändra det till ett läge jag är bekväm med. Eller bara få styrkan i att gilla läget just nu. Jag avskyr detta, men jag måste finna ro i det- på något sätt. Då kan jag inte älta i varför, tänk om och vad-gjorde-jag-för-fel tankar.

Jag vill förtydliga att det för mig inte är samma sak som att bearbeta något svårt. Berarbetning är en process. Ältande är negativa tankar i oändlig omloppsbana.

Hur tänker ni kring detta?