Att träffa välmenande, kloka roliga och inbjudande människor är som balsam för själen och kunna slappna av och vara trygg i ett nytt sammanhang är en ovan känsla för mig. Men plötsligt så händer det.
Efter en viktig stunds återhämtning och avslappnande samvaro släpper spänningarna jag bär på dagligen och känslorna vallar ut. I dag har jag varit ledsen, och jag är glad för det. Glad för att det är viktigt att jag kan vara det, har tid att vara det. Tacksam för att jag får hjälp att våga vara det. Till er det berör, mitt största tack.
Jag tar mig också tiden att göra något jag skjutit upp länge. Jag har precis lyssnat på Morgan Allings sommarprat från 2009. Bättre sent än aldrig. Jag har boken, men att höra det, höra hans ord får en helt annan effekt. I slutet på sommarpratet säger Alling:
Jag bestämde mig för att försöka göra aktiva val för hur jag är mot andra människor, vad jag sprider för energi, hur jag väljer mina ord, hur jag väljer mina handlingar och hur jag väljer mina sammanhang. Allt för att undvika att kriga. Men ibland stöter jag ju ändå på människor jag inte går ihop med. Då sätter jag upp en känslomässig brandvägg för att skydda mig och så tänker jag i mitt stilla sinne; Du, du ska inte förstöra min dag. Jag försöker ta ansvar för hur jag behandlar andra så därför väljer jag att inte kriga med dig. Kriget är slut. Jag vann (Morgan Alling).
Det är så ofattbart fint, stort och klokt.
orosmoln 