Och nu då?

På dotterfronten intet nytt. Jo jag vet att det händer en del saker i hennes liv. Flytta från lägenheten exempelvis. Men hon vill ännu inte ha kontakt med mig.

Vissa dagar känner jag mig okej, ja det kommer ta tid, ja det får ta tid. Jag avvaktar. Ligger lågt.

Andra dagar, som idag, känner jag mig förtvivlad. Skriver brev, formulerar mina tankar som jag vill att hon ska ta del av. Funderar på att skicka breven, jobba mot en kontakt. Fast då ger jag henne ”rätt”. Då är det ju som att jag ber om ursäkt (för något jag inte har gjort). Så kommer hon att tolka det. Tror jag. Jag hade ju bestämt mig för att denna gång ska vi reda ut allt- det gjorde vi inte sist och därför är vi här igen. Om jag tar på mig ansvaret för detta är det ju en signal till henne att hon har rätt. Men jag har ingen prestige, jag krusar och ber om hennes gunst om jag måste. Frågan är bara om det är fruktbart- i längden.

Det jag vet är att jag saknar henne så mycket och att för var dag som går blir det lite svårare att hitta tillbaka till varandra. Det kanske vi aldrig gör, jag har börjat inse att det kan bli så. Hon blir påhejad av sin omgivning att hålla distans, låt mamma få veta att hon gjort fel, att du klarar dig utan henne. jojo. Hon kommer längre ifrån mig, och glömmer allt det där som var. Att jag satte mig i bilen direkt när hon bad om det, att jag såg till att hon hade allt hon behövde. Hon saknar inte mig, inte än. Kanske aldrig någonsin. Det gör ont att tänka så. Men jag måste bekanta mig med tanken. Och hur gör man det?

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

4 kommentarer till Och nu då?

  1. tappaintehoppet skriver:

    Vet inte hur man vänjer sig med att ens barn inte vill ha kontakt. Kanske aldrig. Eller så är det så att tiden läker alla sår, även om det inte känns så. Skickar en styrkekram.

  2. Tina skriver:

    Jag tror nog allt att hon saknar dig! Men att erkänna det för sig själv, än mer för dig är nog ett mycket långt steg. Även om hon uppfattar världen på ett annat sätt så vet du att hon har upplevt positiva sidor hos sin mamma. Hon har upplevt allt det du upplevt. Hon är inte dum. Hon lär inte glömma. Kanske förtränga och välja att se det hon vill men inte glömma. Men hon vet i sitt hjärta.
    Kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s