Är det fult att klaga?

När människor beskriver andra människor som haft det tungt eller svårt på olika vis säger de ofta med beundran och vördnad: Den personen klagade aldrig, inte ett knot, bar sina bördor så starkt. Gnällde aldrig. Var så stark, kämpade på utan att klaga.

Känns det igen?

Jag undrar varför det är ”finare” att inte klaga över att man har det svårt här i livet? Är jag en starkare person, eller mer positiv om jag aldrig klagar över min situation? Och varför är det så viktigt för så många att berätta så vördnadsfullt om personer som aldrig klagar?

Min omgivning kommer sannolikt säga tvärtom när jag kommer på tal. Jag klagar om jag tycker att det är befogat. Jag klagar på restauranger om maten är kass, jag klagar om något i affären är dåligt, trasigt eller av undermålig kvalitet. Jag klagar om någon inte sköter sitt jobb, jag klagar när mina anhöriga inte får den medicinska hjälp de behöver, jag klagar när jag hör om orättvisor och jag klagar när min man hängt tvätt. Det sista där är inte ett egentligt befogat klagomål så jag klagar inte högt. 😉 Men trots detta omfattande klagande och gnällande är jag faktiskt positiv och jobbar mot en bättre tillvaro. Låter det som en omöjlig ekvation?

Jag vill ha ett bra liv, men många gånger är det svårt, tufft och eländes elände. Då klagar jag. Eller är det det jag gör? Jag bloggar och skriver mail till vänner, jag pratar om det med min omgivning. Jag måste få det ur systemet för att inte bli knäpp men jag behöver också visa min omgivning att jag har det tufft. Jag behöver ofta stöd och råd och min omgivnings medmänsklighet och värme. Jag har turligt nog många kloka människor runt om kring mig som stöttar mig och lyssnar när jag behöver prata.

Det kan jag inte klaga på iallafall.