Det här med att vara lat.

Vi värderas ofta efter vad vi gör. Tidigt uppmuntrar vi våra barns prestationer. Vad fint, vad duktig du är. Vi strävar efter att vara duktiga, drivande och ambitiösa. Det är viktigt, men det är inte allt. Våra ambitioner ligger inte i våra prestationer.

För de som inte är så där duktiga, för de som inte gör så fint och håller ordning på allt finns ofta en naggande känsla av otillräcklighet. Att inte vara ordningsam eller strukturerad är för många likställt med att vara lat. Och att vara lat mina vänner är riktigt illa. Uselt. Då är man oduglig. Detta leder ofta till skuld och skam för den som inte presterar enligt förväntningarna.

Men är det illa, uselt? Och vad är lat? Definitionsmässigt menar jag.

Jag hör ibland av min omgivning föraktfulla fnysningar om människor som är lata. Det gör mig alltid intresserad av att fråga mer. Hur då lat? Vad menar du? Gäller detta inom alla områden för just denna person? Jag vill öppna upp för en diskussion och framförallt en reflektion över att inte dra ett likhetstecken mellan prestationer och lathet. Där har vi grundproblemet anser jag. Att så många anser sig ha rätten att döma ut en person som lat utan att ha förståelse för att många människor saknar den där drivkraften, inte har motorn igång eller förmågan att strukturera. Men det betyder ju för den sakens skull inte att dessa människor inte är dugliga eller att de saknar ambitioner, mål eller engagemang.

Vi är inte våra prestationer. Nästa gång du känner för att använda ordet lat, tänk på i vilket sammanhang du vill göra det och om det verkligen är det ordet som passar bäst för situationen. Nästa gång du hör att någon använder ordet lat, våga fråga vad som avses med detta. Våga ifrågasätta och ge utrymme för en reflektion kring fenomenet. Vem vet, det kan leda till något riktigt intressant!