Så ligger det till.
Det går bra nu- det har hållit i sig väldigt länge. Det är helt fantastiskt och jag nyper mig nästan i armen för det som snart kommer. Studenten. För några år sedan trodde jag aldrig att vi skulle komma till den dagen. Då var dottern djupt deprimerad, stod med tårna på tågrälsen, vägrade kontakt. Vägrade krav.
Det här sista året har kraven varit svåra, det har varit tufft men hon har tagit hjälp av oss och hon har verkligen kämpat. Nu är det oro inför framtiden, vad kommer sen? Vad ska jag göra? Då kommer ord som vägra in i sammanhanget igen. Men vi skyndar långsamt, ställer inga krav- för jag vet att hon tänker i andra banor nu. Hon behöver ställtid och det ska hon få.
Det har blivit så tydligt hur vi som omgivning hindrat henne i hennes funktioner. Genom ökad förståelse och en annan slags kommunikation ställer vi oss inte i vägen för hennes blickfång lika ofta längre. Vi skymmer inte sikten, hon kan fokusera på sitt mål på ett helt annat sätt. Vi går inte igång på ord som vägra, inte och jag ska aaaaaaaaldrig. Nähä säger vi, okej och låter det passera lite vatten under broarna om det är möjligt. Och rätt vad det är gör hon saker som vi inte ens kunde drömma om att hon skulle göra- och inte nog med det- hon gör det strålande och tar på sig stort ansvar i processen. Hon är en av två i klassen som slutfört sitt examensprojekt, roddat och marknadsfört. Suttit i möten med företagare på nån företagar brunch och presenterat sitt arbete, bara en sån sak. Inte så bara liksom. Hon, finaste men svarta svårtillgängliga sparvungen som låg under täcket och vägrade allt. Sådana kontraster på så kort tid.
När människor hon litar och och tyr sig till säger vettiga saker på ett ”ofarligt” sätt tar hon in det som sägs. Då är det viktigt att den här mamman håller truten och tänker sig noga för och låter andra för henne viktiga människor så små frön. Många av dem får fäste och har börjat gro. Det kan ta lite tid och det behövs mycket omsorg och tålamod men det är så värt varenda ansträngning!
Underbart att läsa! Tänk att det kan vända, att det kan bli bättre! Och tänk vilket stöd dottern har med den där mamman som har blivit så otroligt klok, och som både förstår, stöttar och finns! ❤
Tack! Fina ord, det värmer.