Jag är för stor för den här normen!

Hur jag än försöker är det trångt och bökigt. Jag bara väller ut över hela normformen som en överjäst vetedeg. Jag passar verkligen inte in, för mycket jag till alldeles för liten form.

Jag är så trött på att inte vara normal samtidigt som det stör mig att jag strävar efter att passa i nån trång normform som ändå bara producerar torra platta individer.

Jag önskar ofta och hett att jag var ”som andra”. För jag känner mig så udda. Ofta hör jag att onormalt det är att göra som jag, tänka som jag, fungera som jag. Men vad är normalt då och vem är normen? Vem bestämmer det liksom? Äta klockan 13 och 18. Inte klippa gräset före eller efter bestämda tider, alltid planera sina aktiviteter i god tid och ha framförhållning och ha stillsamma och högst lågmälda åsikter och uttalanden om allt och alla i alla situationer. Inte vara för känslosam, inte vara spontan. Lås in det inom dig. Inte visa, inte bry. Bara om man är full, då är det helt okej. (Inte konstigt att svensson super så förbannat)

Vem är egentligen normal? Min man är väldigt normal, iallafall om han själv får bestämma. ;-)

Eftersom jag är rätt olik honom blir ju jag rätt ofta- onormal. Det sliter att känna sig fel på så många av livets arenor. Ska du göra det där nu? Varför gör du inte det där nu? Gör du sådär? Varför gör du inte sådär?

Jag känner mig ofta ifrågasatt, betraktad, synad och konstig. Det känns inte helt okej. I livet som stort kan man välja sina aktiviteter och bekantskaper som anser att det som görs eller tycks är konstigt. Men att leva med någon som ofta tycker att man är lite fel, lite konstig är inte helt bekvämt alla gånger. Saker som för honom är totalt självklara är för mig ofta främmande- och tvärtom.

Tack vare honom har jag liksom plockat ut så mycket kvaliteér inom mig själv, som fanns där men inte kunde komma fram. Att jag utbildat mig, tagit mig framåt i livet, fått en trygghet i många av mina roller i livet är tack vare honom som lyfte mig. Han trodde på min förmåga, uppmuntrade mig och säger att han är så otroligt imponerad över mig- över allt jag åstakommit. Jag tvivlar inte på hans välvilja, goda hjärta eller kärlek men han tycker ju att det är konstigt när det inte är på hans vis. Och jag är sällan på hans vis, alltså är jag konstig. Så blir ju min slutsats.

Jag passar inte in i särskilt många ”normer” har jag förstått. En dag hoppas jag att jag kan känna mig rätt och känna mig bekväm på fler plan. En dag vill jag känna mig trygg nog att visa mer av den där impulsiva, lite tokiga och ibland för högljudda Kajsa Kavat jag döljer inom mig. För hon finns kvar där.

Den tillrättalagda och den som jag också vill vara fast känna mig bekväm i är fortfarande lite för trång, det svider som skavsår när det inte känns rätt att göra rätt. När det jag inte gör är det jag borde göra eller det jag inte förstår är det jag borde förstå.

Men snart kanske jag passar bättre, för jag lär mig hela tiden. Jag iakktar och ställer om mina synapser. Om inte det funkar får jag kanske överväga ett byte av normform.

Men nu ska jag göra något så normalt som att vika tvätt- för det har jag förstått är en rätt normal syssla vid den här tiden.

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s