Positivt och så negativt.

Så kom då en dag jag fasat för. Dagen då min dotter berättade att hon är gravid.

Det är inga goda nyheter. Alls. Jag har varit sömnlös, haft panik och försökt prata med dottern och killen. Killen som jag skrev om för ett år sedan. Han har vuxit under tiden, det ska jag verkligen ge honom, och vi har riktigt goda relationer. Kvittot på detta fick jag för någon månad sedan när båda två gjorde vänförfrågningar på sociala medier. Det var stort för mig.

Det positiva testresultatet är under rådande omständigheter ett negativt besked. Detta är ingen önskad graviditet. Båda två med NPF svårigheter och utan särskilt goda förutsättningar att ta hand om ett barn och ge barnet en trygg, stabil och förutsägbar uppväxt.

Dottern är 22 år, förvisso klok, säger att hon inte vill ha barn, att hon inte vill förstöra sitt liv och har oro för att hon inte kan ta hand om ett barn på ”rätt sätt” men hon vill inte göra abort.

Jag ordnar med tider för kuratorsamtal, men hon vill inte prata med någon. Hon vill bara dra täcket över huvudet och vill att detta ska vara över. Men det GÅR inte över, tiden går och med det slipper hon ta ett beslut och så ”blir det som det blir” Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag känner panik, vill med alla medel undvika att dottern får barn under rådande omständigheter. Det vore en katastrof för alla om det här barnet kom till världen, ett barn ska alltid vara en gåva, något välkommet. Ett barn behöver goda förutsättningar. Men i det här fallet kommer det inte bli så. Om det blir ett barn kommer det som med största sannolikhet få särskilda svårigheter plus en drös allergier och astma. Barnet kommer ha föräldrar som inte har de rätta förutsättningarna då de har egna svårigheter, ingen ekonomi, svårt att hantera kravsituationer, och svårt att sätta andras behov framför sina egna. Det kanske kommer att gå, men till priset av vad? Det som gör att jag panikar lite extra är svårigheterna killen har- hur hans ADHD ger sig uttryck, hur hans sätt att agera och se på världen ter sig. Exempelvis: kriminalitet, droger, osunt nätverk, inget fast seriöst arbete. Dessa faktorer skrämmer mig. Hade det sett lite annorlunda ut skulle jag lita på att de fixar uppgiften bra och kan ge ett barn en tillräckligt bra och stabil tillvaro, kanske med stöd från oss.

Men nu ser det inte så ut och jag ser hur stort ansvar som kommer ligga på oss, för vi kan inte stänga någon dörr, tvärtom. Vi behöver mer än någonsin finnas där i så fall. Jag känner att jag inte är redo och har precis blivit sjukskriven och min man slår bakut. Vi kan inte ta på oss ansvaret i det här säger han. Men hur ska en annars göra?

Hon kommer säkert steppa upp och fixa det med stöd om det blir så. Jag oroar mig inte för den basala omsorgen, kärlek och säkerhet för barnets del. Men jag oroar mig för hennes hälsa, hennes förmåga att hantera svåra situationer och jag ser ju att det kommer bli tufft för både henne och barnet i så fall. För jag räknar liksom bort honom i det här. Han kommer tycka att det är ballt och kul några veckor, sen fixar han inte mer. Kanske tragglar de på ett tag ”för barnets skull” men sorry, jag som annars är så positiv, det kommer inte att fungera.

Så, nu pågår någon slags försök från min sida att få henne att agera enligt vad som är bäst för henne, bäst för ett barn. Att det inte blir ett barn just nu. Det kan låta hårt, men det är egoistiskt och naivt att bara låta ett barn komma till världen. Vi har mycket kontakt och jag är väldigt glad över att hon ändå vänder sig till mig. Jag har inte flaggat för min panik till dottern. Det är som att vifta med ett rött skynke så jag utgår i från hennes egna tankar och försöker bolla detta, helt förutsättningslöst ickedömande. Jag försöker på alla sätt jag kan, utan att vara för ifrågasättande, och avslöja min inställning påminna henne om hennes egna ord. Att hon inte vill ha barn, att hon anser att det är att förstöra kroppen, livet, barnet. Att beslutet hon tar ska utgå ifrån vad hon känner att hon klarar, vill och behöver. Hon säger att hon inte vill ha barnet, men hon vill inte heller göra abort. Så hon drar täcket över huvudet och låter tiden gå.

Jag har frågat henne på vilket sätt jag kan vara ett stöd för henne i det här. Hon vet inte, hon har liksom stängt av. Jag vet inte hur jag ska göra denna gång. Men jag vet att jag inte får bli för morsig, för styrande och negativ till detta.

Hon frågade mig en dag: Är du redo för att bli mormor? Inom mig skrek jag i panik men till henne sa jag att det här inte handlar om mig. Att jag alltid kommer stötta henne i vilka beslut eller vilka situationer hon än är, att mina möjligheter dock kan vara begränsade beroende på vad det gäller. Att det i första hand handlar om vad hon är redo för, vilket ansvar hon är redo att ta. Att kraven kommer bli hårda, att hennes behov inte längre kommer vara i centrum. Men hon är liksom inte där, i tankarna. Hon är bara avstängd och under tiden går tiden. Ut. För ett beslut.

Så jag katastroftänker, katastrofdrömmer om jag lyckats somna, gråter i hemlighet, ser hur mitt eget liv slås i spillror, hur vi- maken och jag inte klarar fler motgångar. Men jag kan inte välja bort henne. Jag måste alltid stå vid hennes sida.

Min sparvunge och jag, så himla sammansvetsade.

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s