Jag har en plan!

I morgon ska jag besöka dottern, tillsammans med ett av hennes syskon. Den två år yngre systern som bor i ett annat land, jobbar och lever livet. Ska resa och gör spännande saker.

Systern vet inget om graviditeten och jag hoppas att så ska förbli. Jag har en plan inför vår samvaro i morgon. Vi ska prata frihet. Jag ska vara glad, berätta om reseplaner, semesterplaner. Planer som förutsätter att vi är fria. Fria att göra vad vi vill. Inkludera barnen i planerna. Häng med, vi betalar! Vi gör den där resan nu. Tiden är rätt, vi har också möjlighet rent ekonomiskt. Det har jag aldrig haft förut. Om en vore lagd åt det övernaturliga skulle en kunna säga att det här är meningen. Stjärnorna ligger rätt och allt det där. Vi håller tummarna för det iallafall.

Jag kom precis på att dottern för någon månad sedan suckade lite avundsjukt när någon skulle ut och resa. För det ville även hon göra. Då var det ekonomin som stod i vägen. Jag tänker att våra planer kan visa att det där ekonomiska inte behöver vara ett hinder, kanske kan ett barn vara det. Kanske är det fult, inte vet jag men nog kan det vara värt en rundresa i USA. Om en slår ut kostnaderna mot varandra samt risken för psykisk ohälsa och annat trubbel ett oväntat barn kan föra med sig.  Jag ska iallafall så några frön, få upp hennes tankar på det positiva. På det hon skulle kunna göra, det hon velat göra så länge nu. Det är bara ett hinder, det där plustecknet på stickan. Hon behöver förstå vad det innebär. Om alla andra argument inte tar fäste kanske detta gör det. Jag är desperat så det är värt ett försök. Ja då är jag väl ful och försöker muta henne. Den där kursen i manipulerande…jag menar motiverande samtal kanske kan betala sig.

Bara ett förtydligande: Jag vågar ännu hoppas på att det vänder, att det blir positivt på rätt sätt. Jag skulle aldrig uttrycka mig eller känna på detta sätt om situationen var annorlunda, om hon faktiskt ville ha barn. Hon vill inte ha barnet-vill bara att situationen ska vara över men kan inte med att aktivt göra något åt det själv. Hon behöver hjälp med den biten men med rätt sorts argument och stöd. Kruxet är bara att jag inte riktigt vet vad det är och tiden går….

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s