Hopp och förtvivlan

Maktlösheten, alltid denna maktlöshet. Mina starka kontrollbehov gör mig sömnlös.

Besöket hos dottern under gårdagen blev långt. Vi var ute i vårsolen, pratade framtidsdrömmar, resor och spännande saker som bara ligger och väntar på att upptäckas. Systern som vid det läget inte visste något pratade om sina planer, om nytt boende, nytt jobb och nya äventyr i nytt land. Vi pratade om en långresa tillsammans, hela familjen. Vi kan göra det, till hösten. Vad säger ni? Ska vi börja planera för detta? Jag såg hur ljuset tändes i ögonen, hon pratade om ställen både hon och Killen vill se. Vad kul, det vill jag höra mer om sa jag.

Efter ett tag berättade hon ändå för sin syster om graviditeten. Hon berättade också att hon tänkt ringa och boka tid för abort, men det hade inte blivit av. På frågor hur hon tänker kring detta svarar hon bara, vet inte. Inte mottaglig för argument och hamnar direkt i försvar även om en fråga är helt öppen eller ickedömande. För hon vet ju var vi står i frågan, hon vet ju själv att det inte är ett optimalt läge.

Vi hade ett långt samtal om detta, där även systern bollade tankar med henne. Vad är det som är bra med det här frågade systern i ett försök att jobba med positiva tankar. Inget svar, inte ens ett vet inte. Systern försökte vara uppmuntrande men allt sådant slogs ner.

Vi pendlar mellan hopp och förtvivlan, för kanske kommer hon att göra abort. Tyvärr motarbetas hennes vilja till detta av killen. Killen som tycker att det ska bli roligt, kul att leka. Killen som inte orkar vara i samma rum som ett barn mer än 20 minuter, ”det krockar med hans ADHD”. Utgångsläget kunde sannerligen vara bättre. Men också sämre.

Jag kommer fortsätta prata med dem om detta, när de väljer att ta upp det. Vi ska prata med killen, på allvar i helgen. Även om det inte gör någon skillnad är det viktigt att ha gjort det.

Jag måste jobba med att släppa kontrollen. Gå ur katastroftänket. Jag måste också ta hand om mig, jag är inte frisk. Mitt fysiska tillstånd måste bli bättre och det blir det inte under dessa omständigheter så jag behöver koppla bort det här. Och hon behöver få veta att jag inte kan vara där för henne på samma sätt som innan. Min man och hennes syster ska prata med henne om det, jag har förskonat henne, inte visat eller pratat med henne om min hälsa. Hon vet att jag är sjukskriven men har kanske inte fått hela berättelsen kring detta. Hon behöver få det. Jag har alltid varit ett telefonsamtal bort, alltid släppt allt. Så kommer det inte att vara framöver-det kan nog vara bra att hon förstår det.Mamma fixar inte. Nu är det du som är mamman. Den tanken är förhoppningsvis väldigt skrämmande!

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s