Försiktigt optimistisk

Igår fick jag meddelande av dottern som skrev att hon nu gjort det. Abort. En enorm lättnad sköljde över mig, tills jag tänkte tanken: Det kanske inte stämmer, det kanske är ett sätt att ”få tyst” på mig. Sen när tiden gått förbi kan hon säga att aborten misslyckades eller vad som helst. Inte vet jag. Det får tiden utvisa. Men inatt har jag sovit och den sjufiliga tidigare så kaosartade motorvägen i huvudet är åter framkomlig och flyter på fint utan störningar. Men jag vågar ändå inte slappna av helt. Hur blev du så skeptisk säger maken. Hur blev banden mellan er två så starkt? Vi andra då? Du bara glömmer oss och fokuserar allt på henne. Älskade, ni klarar er-ni hamnar ju inte i sådana situationer, och har alla verktyg med er i händelse av nöd. Men hon har det inte. Och då bär det iväg, eller tar stopp.

Han kan inte förstå, och ibland önskar jag att jag inte heller gjorde det. Att jag inte var lika starkt bunden till henne. Men så är det, på gott och ont.

Jag vet dock att jag inte är ensam. Jag träffar ibland personer i mitt yrke, vuxna föräldrar som ibland har med sig sina egna föräldrar till olika situationer som hjälp. Det kan vara skolmöten, BUP eller Soc-möten. För mig är det inget konstigt alls. Oftast är det väldigt bra. Det är något jag ser att även jag kommer att göra. Att vara med och ”tolka” lyssna och förmedla eller bara se till att hon kommer till mötena, resten kanske hon fixar själv. Genom att göra det kan många hinder byggas bort. Så kan du inte hålla på hela livet säger folk i min närhet, mest min man. Han kan inte, hur gärna han än vill, förstå. Han tycker att det inte längre är mitt ansvar, hon är vuxen. Han glömmer lite bort att när det gäller den två år yngre dottern har jag inte alls den inställningen. Han är också förälder och det är nästan med lite spänd förväntan jag ser framemot de kommande tonåren, frigörelsen och revolten. Jag ska inte säga vad var det jag sa, men jag ska säga: Åh det här kan jag relatera till. 😉

sommar 2005 236

Du rör dig framåt nu
du kräver noll betänketid
Och vi står bakom dig
trots att vi aldrig syns

(Ur Teambuilding av Jocke Berg)

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s