Lugnet efter oron

Vi pratar om berg- och dalbanan. Om hur vi ser på det här att samexistera med en person med kognitiva svårigheter, med andra sätt att se på verkligheten, andra sätt att hantera det som sker. Han säger, jag orkar inte mer. Jag håller det ifrån mig. Hon är ju vuxen nu, det är inte längre vårt ansvar. Men det är bara ett uttryck för en frustration, jag har lärt mig det nu. För när hon kommer går han henne till mötes. Kramar henne och gör det han alltid gör. Är generös, omtänksam. Han åker dit, kollar upp saker kring boendet, fixar och donar med tapeter, målarfärg och fuktspärrar. Det är på det sättet han kan vara med och bära, hjälpa, stötta och lära. Hon är nu en hejare på hemmafix!  På sätt och vis är det bra att vi är så olika, ser så olika på situationerna. Även om det också är jobbigt. Då blir stödet mer omfattande. Men det sliter- så det är skönt att vi nu kan pusta ut och hämta kraft inför nästa omgång.