I går kväll hade jag kontakt med dottern. Nu vet jag säkert att hon genomfört aborten. Hon berättade om sina upplevelser och sina tankar om preventivmedel och abort. Kloka tjejan. Hon kände sig så lättad, när hon väl tagit beslutet var det inte svårt längre. En enorm lättnad sköljde över mig.
I samtal med maken (tack och lov för att vi kan prata!) resonerar vi kring mina tajta band till barnen. Jag anklagas ofta för att vara hönsig, morsig och ta på mig allt för mycket. Jag tänker att det i så många år varit min huvudsakliga uppgift, att kämpa för de här barnen-på så många arenor i livet och ibland med livet på sin spets. Det är nog inte så enkelt att bara kliva ur den rollen. Jag är enormt tacksam över att de också vänder sig till mig, direkt. Båda två. Jag är också väldigt tacksam över att han, maken, respekterar detta även om han inte förstår. Han kan tycka att jag inte behöver engagera mig så mycket, inte behöver oroa mig som jag gör. De är ju vuxna nu. Nåja, när hans barn är i den åldern får vi se hur han resonerar. Säger inte mer än så. Skönt att slippa behöva gå in i försvar och argumentera för sin sak iallafall. Vi har haft nog av sånt.
orosmoln 