Den här mamman har haft många adjektiv framför sin främsta titel. Jag har varit rädd stor del av min resa på morstigen. Jag har också varit modig,kaxig,uppstudsig och fylld av hopp. Känslorna har på något sätt definierat vilken slags mamma jag för stunden har varit.
När en som jag, blir mamma innan en blir vuxen definieras personligheten väldigt mycket av att vara just mamma. Jag vet inte så mycket annat.
Just nu jobbar jag mot att bli den avslappnade mamman, den som inte oroar sig och tar på sig allt för mycket. Det är allt annat än enkelt. Mitt motto för det här arbetslägret får vara: Livet är till 10 % det som faktiskt händer och 90 % hur vi väljer att hantera det. En klyscha från en populär psykolog. Den kändes rätt bra med tanke på allt som hänt den senaste tiden. Eller rättare sagt inte hänt-men allt som jag föreställt mig skulle kunna hända. Och det var mycket. Jobbiga saker. Helt i onödan.
Jag måste förhålla mig avslappnat vad gäller min lilla sparv-som straffar ut sig från arbetsmarknaden, som inte ställer upp på de krav som ställs. Som inte kan, som inte vill. Det är inte mitt ansvar. hon kommer inte att lära sig om jag alltid tar emot. Hennes toleransgränser sträcks inte ut om jag är där och håller emot. Så än en gång går jag emot min oro och förlitar mig på hennes förmågor, de styrkor som finns där. Det är inte på arbetsförmedlingen ens liv utvecklas, det är inte på praktik, i arbetsmarknadsåtgärder framgången bor. Hon är ämnad för något annat. Jag får förlita mig på det. Och på att alla de där sakerna jag beställt från universum snart blir tilldelade i enlighet med boken den nionde insikten.
😉
orosmoln 