Vem äger problemet?

Jag har nyligen hävdat att NPF är ett socialt problem. Jag fick kritiska kommentarer tillbaka men jag motiverade mitt svar mycket utförligt och kritikern blev övertygad. Självklart är det ett socialt problem, även om det är individen som har det. Denna debatt är rätt ny och det finns väldigt mycket att lära, mycket att ändra på för att minimera problemen som kan uppstå.

Skolan min dotter går på har inte förstått särskilt mycket. Det har yttrats många fina meningar om åtgärder, anpassning men inget av detta har infriats.

Vem äger egentligen problemen som uppkommer i skolan och framförallt, vem ansvarar för att åtgärda dessa när de inte ens infriar löften som redan getts?

Jag kan inte släppa det som sas på utvecklingssamtalet här om dagen. Egentligen orkar jag inte ta fajten, men jag har inget val. Gör jag inte det är det lika med att jag accepterar läget och det gör jag inte.

Skolan funktionshindrar mitt barn, dödar hennes lust och motivation. Ett exempel på detta är matten. Dottern tycker om matte, hon är duktig och behöver sällan hjälp. Hon tänker ut talen på sitt eget sätt och det har fungerat bra. Vissa saker behöver hon få förklarat och ofta är det så störigt i klassrummet så då orkar hon inte jobba. Hon upplever att läraren pratar för fort och att hon inte kan ta till sig information när det är så rörigt, hon blir överstimulerad. När det kommer till resultat ligger hon bra till, det är frånvaron som bekymrar. Jag förstår att hon inte går till skolan när det bara är störigt och inte leder till något. Hon är rätt smart min dotter, det ger henne inget så varför gå dit?

 Proven klarar hon. Men okej, hon måste ju ändå jobba lite. Jag håller till viss del med skolan i den frågan. Då tänker jag att hon kan få göra matten under omständigheter som känns vettiga för henne. Nej säger läraren. Hon måste gå på den ordinarie lektionstiden (som hon sitter av) och sedan kan hon på sin lediga tid gå på ”extra matte” där det är lugnare.

Gissa vad som händer?

Just det, istället för att faktiskt göra matten efter förutsättningar som passar henne blir det ingen matte gjord alls och frånvaron är hög. När jag påtalar detta säger läraren irriterat att dottern måste gå på sina vanliga lektioner också även om det känns meningslöst. Nån som kan förklara varför? Det kunde nämligen inte läraren, det bara är så fick jag till svar. Deras matteupplägg och regler gör att dottern som KAN matte väldigt bra tappar all motivation gällande ämnet. Hur tror man då att det ska funka med de ämnen som inte är lika intressanta? Jo, det är bara att säga till ungdomarna att de kan om de vill, att studiemoralen är låg och att de ska skärpa sig. Detta är nog ett av de tydligaste sätt jag märkt av hur mitt barn funktionshindras av samhället, helt i onödan.

Jag vet inte var jag ska börja, hur jag ska göra men jag vet att jag måste protestera på något sätt. 

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Vem äger problemet?

  1. Tina skriver:

    Vem äger problemet? … ALLA. Tyvärr är det nog så att det ändå är du som får vara ”projektledare” om någonting skall ändras i det lilla perspektivet och inom snart framtid för just ditt barn. Du besitter kunskapen som övriga saknar. Att sprida kunskapen och förståelsen är ett steg, ett viktigt steg. Från andra hållet måste det upp på bordet i ett större perspektiv – långsiktigt inom skolvärden och politiken. Hur det skall komma till stånd har jag tyvärr inga idéer om.

    • orosmoln skriver:

      Jag anser att skolan äger just det här problemet, det är iallafall de som gör vissa saker till ett problem. Något som inte skulle vara ett problem om man tänkte lösningsfokuserat. Det viktigaste är väl ändå att skoltiden blir vettig, då måste skolan (enligt skollagen) också göra den vettig för mitt barn. De har skyldigheter att anpassa verksamheten och förklara så att hon kan förstå på samma sätt som de måste bygga rampar och hissar för den som har en fysisk funktionsnedsättning.

      • Tina skriver:

        Det håller jag absolut med om! Men om de inte har förståelsen att det finns någonting de behöver göra så är det nog ändå tyvärr upp till dig att informera dem – ända tills de fattar och agerar. Att det skall behövas överhuvudtaget kan man ju tycka ett och annat om …

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s