Känslostorm.

I dag träffade jag mitt barn. Det har gått nästan 5 månader sedan sist. 5 månader är lång tid. Det var inget planerat möte, vi råkade vara på samma ställe samtidigt.

Först tänkte hon inte hälsa, hon tittade inte åt mitt håll men så sa hon iallafall hej. Sedan satte hon sig bredvid mig. Efter en stund pratade hon och riktade blicken mot mig, till sist pratade hon direkt till mig. Men hon höll distansen. Jag med. Jag var försiktig med att inte vara för ivrig, inte vara för mycket. Bara notera att hon ändå var kommunikativ och inom mig vara oerhört glad och lättad över det.

Men

Hon såg inte välmående ut. Hon var inte glad och det oroar mig.

Dock tänker jag att jag kan se henne på ett annat sätt nu eftersom det var så lång tid sedan sist. Jag kanske reflekterar över hennes tonlägen, kroppsspråk och val av samtalsämne helt annorlunda nu än tidigare. Kanske stålsatte hon sig extra mycket inför att möta mig, hon var förberedd på det. Jag vet inte vad jag såg.  Men jag är så otroligt glad över att ha fått se henne, prata med henne på samma gång som jag sörjer vår relation, hennes distanstagande som är så påtagligt. När jag sa hej då gjorde hon en grimas, ville inte säga hejdå tillbaka. Jag såg det där! sa jag skämtsamt men inom mig sved det rejält. Jag blev så lättad, glad, upprymd och sorgsen av att träffa henne. Jag kände hennes kroppsvärme när hon satt bredvid mig, så nära och så långt bort.

Min älskade unge som jag minns henne finns inte där, jag känner knappt igen henne. Hon är ju där, men ändå inte. Hur hanterar man sådant?

 

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Känslostorm.

  1. Tina skriver:

    Det gör man nog inte (hanterar alltså). Har väldigt svårt att föreställa mig smärtan av att det finaste man har tar avstånd från en. Men nog var det lite framsteg? Hon gick ju från att inte hälsa till att prata. Säkert satte det igång mycket även hos henne. Kanske ett litet sms där du säger att det var skönt att se henne idag och att om hon vill prata mer så finns du? Det kan väl bara ses som en liten handuträckning – som kanske behövs om hon är för stolt för att följa upp själv även om hon vill?
    *kram*

    • orosmoln skriver:

      Ja, jag noterar framsteget, det var rätt talade hela processen från att först försöka ignorera- till att sätta sig bredvid- till att slutligen direkt tilltala mig. Hon är kommunikativ. Det ÄR absolut framsteg så det gläds jag över. Men det var också så sorgligt att hon var så annorlunda, det var inte på ett positivt sätt. Kommer nog skicka sms om någon dag, vill inte vara för angelägen.Tack för kram. Det behövs.

  2. Ulrika skriver:

    Tufft. Skickar en stärkande tanke.

  3. Hanna Bragberg skriver:

    Knepig balansgång, usch vad svårt för dig och för henne. Mera kramar kommer här…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s