Hur hjälper man någon att förstå?

Jag har träffat en fantastisk ungdom som på olika sätt signalerar att måendet inte är på topp. Ungdomen har rätt nyligen fått en diagnos, Asperger Syndrom. När jag frågar om detta svarar ungdomen: Nej, jag har inte det. Det där stämmer inte. Men jag misstänker att det stämmer väldigt väl. Jag pratar med en totalt slutkörd förälder som verkligen skriker efter hjälp men det är svårt när ungdomen inte kan ta det till sig, inte har insikt i sin problematik. Jag tänker på hur det var för oss, visst var det en sorg det ska jag inte förneka. Samtidigt var det en lättnad både för mig och dottern att få svart på vitt, aha det är ju så här det ligger till! Hon har inte haft svårt att ta till sig att hon är ett ”diagnosbarn” även om hon själv var inställd på en annan diagnos än den hon fick.

Jag undrar hur det hade varit om hon, precis som den ungdom jag mött, inte kan ta till sig sin problematik. Är det någon som har erfarenhet av detta och har lust att berätta om det? Har det blivit bättre? Har ert barn kunnat ta sin diagnos till sig? Har ni fått hjälp? I såfall, vad har ni fått för hjälp?

Om orosmoln

Jag är mamma till ett barn som är i ett funktionshinder. Vårt liv pendlar mellan hopp och förtvivlan inför de utmaningar livet bjuder oss på.
Detta inlägg publicerades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s