Hälsan tiger still

Så ligger det till.

Det går bra nu- det har hållit i sig väldigt länge. Det är helt fantastiskt och jag nyper mig nästan i armen för det som snart kommer. Studenten. För några år sedan trodde jag aldrig att vi skulle komma till den dagen. Då var dottern djupt deprimerad, stod med tårna på tågrälsen, vägrade kontakt. Vägrade krav.

Det här sista året har kraven varit svåra, det har varit tufft men hon har tagit hjälp av oss och hon har verkligen kämpat. Nu är det oro inför framtiden, vad kommer sen? Vad ska jag göra? Då kommer ord som vägra in i sammanhanget igen. Men vi skyndar långsamt, ställer inga krav- för jag vet att hon tänker i andra banor nu. Hon behöver ställtid och det ska hon få.

Det har blivit så tydligt hur vi som omgivning hindrat henne i hennes funktioner. Genom ökad förståelse och en annan slags kommunikation ställer vi oss inte i vägen för hennes blickfång lika ofta längre. Vi skymmer inte sikten, hon kan fokusera på sitt mål på ett helt annat sätt. Vi går inte igång på ord som vägra, inte och jag ska aaaaaaaaldrig. Nähä säger vi, okej och låter det passera lite vatten under broarna om det är möjligt. Och rätt vad det är gör hon saker som vi inte ens kunde drömma om att hon skulle göra- och inte nog med det- hon gör det strålande och tar på sig stort ansvar i processen.  Hon är en av två i klassen som slutfört sitt examensprojekt, roddat och marknadsfört. Suttit i möten med företagare på nån företagar brunch och presenterat sitt arbete, bara en sån sak. Inte så bara liksom. Hon, finaste men svarta svårtillgängliga sparvungen som låg under täcket och vägrade allt. Sådana kontraster på så kort tid.

När människor hon litar och och tyr sig till säger vettiga saker på ett ”ofarligt” sätt tar hon in det som sägs. Då är det viktigt att den här mamman håller truten och tänker sig noga för och låter andra för henne viktiga människor så små frön. Många av dem får fäste och har börjat gro. Det kan ta lite tid och det behövs mycket omsorg och tålamod men det är så värt varenda ansträngning!

 

 

 

 

Nu är det bara vi

Sedan mitt barn kom hem igen har vi haft tillfälle att knyta an igen. Efter ytterligare ”krav” från pappans sida är kontakten definitivt bruten- men denna gång inte på hennes initiativ. Så nu är det bara vi, men det är inte så bara.

Tillvaron är förunderligt lugn och lättsam. Hon har verkligen vuxit och lärt sig en del av vårt språk- och vi klarar oss utan tolkar. Saker som förut varit väldigt svårt är inte längre lika svårt- bara ge det lite tid och inte försöka fixa och underlätta så mycket är melodin- men absolut inte ha några krav. Då rullar det på, hej vad det går! Vi kommunicerar och hela familjen är engagerad och harmonisk.

Varje dag får jag spontana kramar- hon vill vara nära, hon tar igen all tid utan kontakt. Det är lustfyllt, det är roligt och underbart. Äntligen.

Vindarna har vänt.

Blåser det upp till storm?

Dottern är hemma igen. Efter en tids friktion hos pappan gick det inte längre. Hennes upplevelse är att han slängde ut henne eftersom han fick utlimatum av sin sambo. Välj henne eller mig. Så han valde bort sitt barn. Hans uppfattning har jag inte än för han vägrar kommunicera- överhuvudtaget. Körde bara hit henne.

Det är svårt att samexistera med dottern, det blir tufft emellanåt det förnekar jag inte. Men hur kan man, för ja det är en man, låta sig pressas till att välja bort sitt barn. De skriver sms till dottern där de ger henne skuld. ”Vill du inte att jag ska må bra” ”Du bara vill förstöra” Du måste ändra attityd”. De förväntar sig allt för mycket av henne, hon kan inte- och absolut inte under de premisserna. Men hur vi än försökt att prata om detta vägrar de ta till sig. Det är väl inget fel på henne, vi ser henne som vilken normal tonåring som helst får jag till svar. Ja det gör jag med. Men hennes logik går inte alltid ihop med vår logik. För att få det att fungera utan konflikter tjänar alla på att förstå detta. Inte gå i prestige och sätta armarna i kors och säga: Hon måste lära sig. Varför måste inte de lära sig undrar jag. Hur kan de bara skicka iväg henne. Välja bort henne för att hon inte rättar sig i ledet. Det gör ont- allra mest i henne.

I mitt arbete stöter jag på situationer som dessa ibland. Då är jag klok och förnuftig och har ibland lösningar. Nu är jag bara rådvill och stum av förvåning. Hur kan en man välja bort sitt barn till förmån för en kärleksrelation- som dessutom är väldigt ny. Hur kan man försöka kuva och kväva den hon är och kräva omöjliga saker. Jag ser det som att förvänta sig att en person på kryckor ska hoppa häck och sen bli förbannad när det inte går lika bra som för alla andra. Tragiskt.

Så, nu får vi slå om till NPF språket här hemma. Det är en lättnad att ha henne här, men nu är vi åter i berg och dalbanan så det är bara att ta på sig bältet och ansluta till färden. Som tur är innebär det många förtjusningar emellan de läskiga partierna.

Nu är det glest mellan inläggen.

Livet rullar på, rätt så okoplicerat. Jobbet tar ut sin rätt och jag kan fokusera på det när livet i övrigt för närvarande går bra. Dottern mår bra- vi har en relation igen. Hon har vuxit så i sitt sätt att tänka. Och vet ni, hon klarar sig riktigt bra utan mig. Det känns fantastiskt bra. Inga skolproblem alls. Godkänt i alla ämnen, väl godkänt i flera och mycket väl godkänt i 2. Skolfrånvaron har varit sisådär men sånt ser jag som viktiga pauser, inte som skolk. Med tanke på resultaten är det mycket bra. Hon tar hand om sig, hon vet vad hon behöver.

Vi umgås, pratar om livet, pratar om våra olikheter och våra känslor i det som varit. Vi kramas. Här om dagen sa hon de efterlängtade orden: Jag älskar dig. Bäst av allt är att hon med värme svarade: jag vet när jag sa att jag älskar henne.

Att bli en naturkraft.

När jag för några år sedan åkte till landet over there fick jag lära mig om hur jag blir en naturkraft. Nu har jag inte blivit riktigt den naturkraften som jag skulle kunna vara men det beror helt och hållet på mig själv.

Våra barn däremot är nästan alltid naturkrafter och viker sällan ifrån det som är sant eller viktigt för dem själva. Bara att kolla vilken treåring som helst, eller varför inte någon av våra ”artistbarn” eller andra stjärnor i NPF landet. De går på instinkt, på deras övertygelser på det som känns viktigt för dem. Ibland kan det vara så logiskt och vi har mycket att lära oss av dem. De är fantastiska naturkrafter var och en av dem.

Så för att bli en naturkraft måste vi först klargöra våra syften. Vad har jag för mål? Klargöra dem och sedan bestämma mig för att göra skillnad.

Nästa steg är att vara övertygad och tro på det jag är kapabel att göra. Jag kan.

Sedan behövs en stor portion passion, har jag väl bestämt mig för att göra skillnad, då går jag all in.

Sedan kommer det svåraste (iallafall för mig) och det är uthållighet. Ge inte upp. För allt i världen. Fortsätt framåt.

Det låter väl enkelt? När det är tufft i livet brukar jag ta fram den här lilla ”manualen”. Den hjälper mig att fokusera på vad som är viktigt och vilka saker jag bör prioritera. Inom vilka områden behöver jag vara en naturkraft och var kan jag lägga ner ambitionerna till en rimlig nivå?

Det här är stora frågor som är viktiga att fundera kring när man bara har en viss mängd energi och kraft som ska räcka i ett aldrig mättat utrymme.

Och så var det lätt igen.

Nu flyter det på bra. Mitt barn ringer spontant, vill prata, vill träffas och hon kommer hem på besök. Pratar övernattning men är samtidigt lite avvaktande. Kramas, är öppen. Viker inte undan med blicken och initierar kontakt. Hon är så förändrad, har vuxit. Resonerar på andra sätt. Hon har en annan position till mig, till oss. En avslappnad, det där avståndstagandet är över för denna gång. Min sorg är för närvarande undanpackad i ett fint paket. Det är väl gömt och ordentligt tejpat.

Rädda Mamman är just nu Glada Mamman.

Vi går som på moln.

Svävar fram i tillvaron. Nu går det lätt. Det flyter på. Jag ser en trend. Ett mönster. Det ger mig möjlighet att förbereda och parera framtida kollisioner.

Mitt barn, denna unga vuxna kvinna bryter ny mark och gör det tonsäkert. Hon vågar trotsa rädslor för att göra det hon brinner för, det är häftigt att se. Det är verkligen en naturkraft i sig. Något jag beundrar och ser upp till. Hon är min förebild på så många sätt. Jag önskar att hon kunde förstå det, men hur jag än försöker förmedla det kommer budskapet inte riktigt fram, men skam den som ger sig!